Saviour


Orion. Så hette den. Den första, helt egenkomponerade låten jag vågade spela in. Jag glömmer den aldrig – känslan. Hur jag satt där vid pianot bakom ridån på den gamla teatern. På den tiden var Inspirationen ofta på besök. Kanske för att jag behövde den. Jag tror hon visste jag behövde sällskap. Någon som förstod. Utan ord. Inspirationen har alltid förstått mig så. Kanske är det också därför jag saknar henne när hon försvinner.

Jag kunde sitta i timmar och skriva. Text efter text efter text. Och det gjorde jag. Det behövde jag. Det tog mig igenom ilskan och sorgen och uppbrottet med Gitarristen. Uppbrottet som ännu inte hänt, men som jag visste nalkades. Jag hade vetat länge. Men orken att ta tag i det fanns inte. Och jag rörde mig som i slow-motion det halvåret. Vart jag gick, vart jag vände mig, gick det trögt. Långsamt. Men jag höll god min. Jag försökte åtminstone.

Och jag ser tillbaks ibland och inser hur musiken var den mest stöttande av alla axlar. Hur den aldrig var för upptagen. Aldrig för ouppmärksam. Aldrig för obekväm i min närvaro. Aldrig sa fel saker. Och jag tog den till mitt hjärta på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.

Man brukar säga man inte kan leva utan vänner. Men ibland kommer tider då vänner är något man inte kan ta till sig. Inte kan släppa in. Jag kunde inte släppa in. Men musiken fann kryphål. Musiken blev min räddning när mina vänner inte fick chansen att bli det. Den höll mig vid liv. Den blev min saviour.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Saviour

  1. Som träningen är min saviour :O)

  2. Musiken är min själs medicin. Utan musiken hade jag inte överlevt, så enkelt är det. Jag vågar inte ens tänka på hur många gånger den har fyllt ut det där tomrummet som uppstår ibland 🙂

    Men visst fan är det konstigt att inspirationen nästan alltid finns på plats när man inte mår fullt så bra som man kanske önskade att man gjorde?

    Kram!

    • Ja så är det ju och precis som du så har jag alltid undrat varför. Det är ju samma sak med mitt skrivande – jag skriver ju knappt hälften så många inlägg nuförtiden som jag brukade och jag skriver aldrig fullt så bra när jag mår bra som när jag mår dåligt. Känns det som iaf. Men jag vet inte.. Kanske har man bara bättre kontakt med känslolivet när man mår så dåligt att det bubblar upp till ytan? Eller så är det helt enkelt bara lättare att gnälla 😉

      Stor kram

  3. Pingback: #2 – Min första kärlek « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s