‘Nothing in the world is more dangerous than a sincere ignorance and conscientious stupidity’


Jag glömmer det aldrig. Hur mitt hjärta blödde. Hur tårarna brände. Hur ilskan rasade. På en plats där himlen var blå mest hela tiden och solen alltid sken. En plats där smärta inte borde finnas, den platsar inte in. Det var sensommar och säsongen led mot sitt slut. Och jag minns min egen utmattning efter en sommar fylld av problem, men även fylld av erfarenheter. Jag hade börjat räkna dagarna, ja nästan börjat längta tillbaks till den mörka hösten i Landet Lagom.

I två veckors tid såg jag dom varje dag. De alkoholiserade, ständigt bråkandes föräldrarna och deras tre små barn i smutsiga kläder. Barn så förstörda av sina föräldrar att jag grät mig till sömns om kvällarna. Än idag kan jag se framför mig hur deras mor en kväll släpade den mellersta sonen, fyra år gammal och halvdöv, över det kalla golvet i loungen. Hur hon med ett omilt grepp om hans fotled drog honom med in i hissen, trots att han skrek av smärta. Och jag minns blickarna, avskyn i de andra gästernas ögon och hur absolut ingen ingrep. Förstummade. Och fördummade av alkoholen. Jag minns hur jag stod på scenen och fullständigt förlorade talförmågan. Och jag kommer aldrig någonsin glömma maktlösheten jag kände när jag gång på gång fick höra att jag absolut inte fick lägga mig i. Att jag kunde förlora jobbet.

En kväll stod jag inte ut längre. Hela dagen hade jag haft barnen hos mig – föräldrarna fanns ingenstans att finna och i ärlighetens namn var jag lättad. Hos mig visste jag att barnen var trygga, jag visste att de trivdes. Från den sexårige äldste sonen, till den yngste som knappt lärt sig prata brukade ofta söka tröst hos mig och min kollega Maxi. Men ilskan jag kände var outhärdlig. Vid midnatt hade föräldrarna fortfarande inte visat sig – barnen hade somnat vid sidan av scenen då jag vägrat lämna dem åt sitt öde, trots att det var just precis vad man sagt åt mig att göra. Och förtvivlad och arg stannade jag kvar efter jobbet, med den yngste sovandes i mitt knä och de andra två vid min sida. Hotellbaren var just i färd med att stänga ned när höjda röster hördes utanför. Utan tvekan hade föräldrarna återvänt. Mannen släntrade in, blodig och med ännu en tand utslagen. Han hade snart inga kvar. Bakom honom kom kvinnan skrikandes och så berusad att hon knappt kunde stå upprätt.

Ni förstår, jag är inte typen av människa som ofta blir besinningslöst förbannad. Men den kvällen blev jag det. Jag minns hur jag alldeles svart i ögonen stegat fram och tvingat dom att lyssna på mig. Hur jag okontrollerat öst ut mig all den ilska jag kände och skällt ut de berusade föräldrarna tills jag själv förblindats av tårar. Och jag har ett vagt minne av hur en av de äldre männen som jobbade i baren lagt sin hand på min axel i ett försök att lugna mig..

Än idag kan jag drabbas av en outhärdlig sorg över att jag inte kunde göra mer. För som ni kanske anat så fanns där inte mycket jag kunde göra, trots mina försök att övertala både chefer och polis att ta itu med det. Maktlösheten jag kände när jag insåg att folk inte var villiga att ingripa var fruktansvärd. Och jag undrar… Vart går gränsen? Hur långt är man beredd att låta det gå innan man gör något?

Jag önskar jag hade svar. Jag önskar jag kunde ha räddat dom.

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “‘Nothing in the world is more dangerous than a sincere ignorance and conscientious stupidity’

  1. Torkel

    Oj vad det gör ont av att läsa något sådant här. Förstår inte hur man som föräldrar kan låta sig sjunka så djupt. Blir äcklad och ledsen. Förstår att du måste tyckt det var jobbigt men samtidigt är jag glad att du var där för då fick barnen det bra. Även om det bara var för en kort stund.

    Kram

  2. Fy fan…jag blir så förbannad när jag hör talas om sånt här. Sina barn är det viktigaste man har i livet. Man tar hand om dem, så enkelt är det. Och jag är glad att du lät din ilska få utlopp. Passivitet är en av den här världens stora förbannelser. Jag har en känsla av att vi hade haft en bättre värld om folk var mindre passiva.

    Men för att citera Ron White: ”You can’t fix stupid”.

    • Jag vet… Det gör mig förbannad – och mest av allt helt fruktansvärt otroligt ledsen. Men ja, jag är också glad att jag gjorde något. Även om det inte gjorde stor skillnad i längden 😦

  3. This is second incident that I am scanning anything about modifying websites with the system. It seems that you are an super expert blogger. Your post is an excellent example of why I continue coming back to study your good quality content that is forever updated.

  4. It sounds like you’re creating problems yourself by trying to solve this issue instead of looking at why
    their is a problem in the first place

    • Maybe it does.. But I honestly doubt that I was the one creating the problem back then – it was my responsibility as a human to act back then, not to just sit back and watch it all happen. I don’t know about you, but I surely couldn’t have dealt with standing aside just watching parents abuse their kids like that. Abusing kids will NEVER be acceptable.
      And I’m very much aware of that the problem was a lot bigger and deeper than I knew about, but I had no chance nor the authority to do anything about it at the time, more than to go in between when I saw how horrible they treated their kids.
      I don’t know about you. But I would’ve done the same thing all over again.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s