Om Rich & möten mellan Sökare


Ibland minns jag honom. Eller kanske är det dragningskraften jag minns. Och hur förbjudet det var. Ryktena som gick. Han var gäst på hotellet där jag jobbade och att inleda mer än en vänskapsrelation hade kunnat leda till att jag förlorade mitt jobb. De rykten som spred sig likt en löpeld hade utan tvekan kunnat förstöra allt…

Jag har aldrig kunnat sätta fingret på det. Har aldrig riktigt förstått vad det var som gjorde att han och jag kom varandra så nära på så kort tid. Två veckor är ingenting, men ibland kan det kännas som en evighet. Där, under Menorcas starka sol och klarblå himmel, gjorde det ofta det.. Det var ingenting han sa. Ingenting vi gjorde. Det var bara någonting. Hans blyghet de första dagarna som smittade av sig på mig. Inte ett ord, trots att jag försökte få honom att delta i aktiviteterna. Men jag kände hans blick var jag gick. Och på något sätt visste jag alltid var han befann sig. Jag har aldrig riktigt förstått hur det fungerade, jag bara visste. Det tog honom en vecka att börja prata med mig, men från den stunden tillbringade vi varje ledig kväll tillsammans. Ryktena till trots, så gjorde vi aldrig någonting. Inte ens en kyss. Jag ville inte riskera mitt jobb, men kunde inte sluta umgås med honom. Jag drogs till honom – och han till mig – som pluspolen dras till minuspolen. Trots att jag visste att man pratade om oss. Hur vi var ute hela nätter. Hur man sett oss sitta på stranden i mörkret. Hur vi alltid sken upp när vi såg varandra och hur hans föräldrar älskade mig för att jag fick honom att ”leva upp”…

Då och då möter man någon som förändrar ens liv. För en dag. En vecka. För alltid. Rich var en sådan person. På något sätt förstod vi varandra. Båda lika vilsna. Och jag minns jag tänkte just precis den tanken när vi satt där mellan klipporna den där natten och pratade om vårt sökande. Om brustna hjärtan och stora sorger. Jag minns hans fingrar sökte mina där under månen. Försiktigt, prövande. Och jag minns hur jag generat skrattade mellan tårarna när jag inte kunde hålla dom tillbaka. Ibland, om jag blundar och försöker riktigt mycket, kan jag fortfarande minnas känslan av hans fingertoppar mot min kind och ljudet av cikadorna som spelade och vågorna som rullade in mot strandkanten. Jag minns till och med den ljumma vinden som drog tag i mitt hår och fyllde mitt luktsinne med havets sälta.

Där och då fann jag den. Själsfriden. Åtminstone för en natt. Och han kanske inte kommer att minnas mig om ett par år. Kanske minns inte jag heller. Tiden gör så ibland. Slarvar bort minnen. Och ibland möter man en främling på vägen. Man följs åt en tid. Finner en vän. Finner svar. Finner glädje. Och så skiljs man. För livet gör så ibland. Det är fyllt av möten och farväl. Ibland, om det är meningen, kanske man springer på varandra igen. När där finns något mer att lära. Och ibland är ett farväl ett farväl. Och ett betydelsefullt möte mellan främlingar förblir just ett kort möte. Ett minne. Som sakta bleknar med tiden.

Men det betydde något. Det gör det alltid.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Om Rich & möten mellan Sökare

  1. Fishär

    Åh så bra du skriver. Åh, bara åh!

  2. Jättebra skrivet =) Har varit med om en sån sak jag också.. en kollega. Vet inte heller vad som drog oss till varandra eller hur det gick till, men det gick inte att motstå. Jag blev svag bara någon sa hans namn. Men jag bröt till slut.. var tvungen av vissa skäl, men känslan den glömmer jag aldrig.

    • Åh jag vet precis vad du menar 🙂 Även om nu fallet inte var riktigt så med mig och Rich, vi gjorde ju aldrig något, men visst fanns där en oerhört stark attraktionskraft. Men mest av allt är det just känslan av att vara helt och hållet förstådd och uppskattad för den jag var. Något som jag sällan stött på (eller tyckte att jag stött på) tidigare. Men ja… känslan är oerhört svår att glömma 🙂 (Dessutom är det något som ALLA borde få vara med om minst EN gång!)

  3. Ja, det betyder något. Just så ser jag på det jag nyss lämnat bakom mig. Jag ville inte bryta upp, utan det var helt hans val, men ändå vägrar jag se allt genom mörka glas. Vårt år tillsammans var fint. Han är inget kräk. Vår tid betyder något, något fint jag kommer ha med mig resten av mitt liv. ♥ Alla möten betyder något, oavsett hur små de än är.

    • Ja, så är det ju. Vi har något att lära av alla vi möter, ibland inser vi det bara inte förrän efteråt. Jag tycker absolut du ska ha med dig minnena i resten av ditt liv – dom är en del av dig, liksom mina är en del av mig. Alla de människor vi har mött och känt har bidragit till att skapa de personer vi är idag.

      Kram på dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s