Om att stryka ett streck över Strecket


– Det är cool baby… Vi har det i generna, remember? Vi kan hantera sånt här. Det har vi alltid gjort… säger hon.

Och jag ler ett torrt, snävt leende för mig själv där jag sitter. Hon har rätt. Vi kan hantera sånt här. Hon kan hantera sånt här. Man lär sig efter ett par gånger. Men för varje gång man bränner vingarna, krymper de. Fjädrarna förvandlas till aska, en efter en och snart har man krympt så mycket att där bara finns plats för en själv. Ja. Jag talar om murarna. De som sakta och noggrant byggs av askan som blir kvar. Det är bakom dom man reser sig. Starkare. Kanske. Ensammare. Troligtvis.

Jag minns hur hon ringde mig häromkvällen. Hur hon tappert försökte låta stadig. Hur hon bistert skrattade åt det som gjorde ont och skrämde henne, trots tårarna. Hur hon senare dök upp och lånade mina axlar och mina armar och mitt knä och min soffa medan jag strök henne över de långa, mörka lockarna. Hur ord varit otillräckliga och fåraktiga. För vad kan ord hjälpa mot hjärtesorg? Vad hjälper ord när allt man vill ha är närhet och kärlek?

Idag ler hon tappert igen. Viftar bort och skrattar bistert. Precis som jag brukade. Men mellan raderna göms känslor som inte ryms i orden. Och hon säger hon kan hantera det. Att det är så vi alltid gjort. Och jag skrattar torrt. Det är så vi alltid gjort. Men innerst inne undrar jag. Varför ska man alltid behöva ”hantera” allt?


Annonser

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

14 responses to “Om att stryka ett streck över Strecket

  1. nä, det behöver man inte. Inte alltid

  2. Nej ibland är det nog nödvändigt att falla ordentligt innan man tar sig upp igen.
    Men fy för hjärtesorg, det är bedrövligt!

  3. Fan för det där alltså. Man behöver inte alltid hantera allt. Man måste få bryta ihop ibland också. Rensa ut skiten.

    Fast i slutändan måste man ju kliva upp igen. Så man inte låter det där dåliga vinna. Men det blir ju lite svårare för varje gång.

    Frågan är också hur man låter bli att bli bitter?

    Kram på dig och kusin vitamin!

    • Mm… problemet är ju just det där med murarna. Bakom dom tillåts man aldrig falla ihop helt, dom står ju där och stöttar dina sidor så att du kan HANTERA allt istället. typ.
      Så ja… hur låter man bli att bli bitter?

      Kram på dig med vännen

  4. Ah, de där murarna ja…Det är jobbigt sånt där alltså. Men jag antar att det är en del av livet. Och jag tror att man trots allt måste låta sig själv bryta ihop, det är en del av en nödvändig process som man måste gå igenom. Men usch så jobbigt det är ändå.

  5. Det är just där – innanför mina murar – som jag tillåter mig själv att bryta ihop när det brister alldeles och helt och fullständigt. Det är där, innanför mina murar, som jag omsorgsfullt lägger bandage om mitt hjärta och sätter plåster på mina knän. Det är de som är på ANDRA sidan den där muren som inte får se mina tårar eller höra mina ord.

    Ibland behöver jag hjälp där inne i min lilla borg, för jag orkar inte hålla i alla plåster och bandage för de faller till marken och jag hittar dom inte för mina ögon tåras för det gör ju så ont… Det är då jag släpper in mina finaste, innanför mina murar. Mina fina, som är de enda jag vill bryta ihop inför. När man känner att det är ok att falla för en tid.

    Som när du höll om henne på soffan; då var du liksom med där – innanför hennes mur.

    Du är en av de, som jag skulle släppa innanför min.

    Puss, du har återigen trollat med ord och det har tårat mina ögon. Tú eres fantastico, mi hermanita! Amor!

  6. Ah men om du skulle skriva en liten uppsats som kommentar, Cc? Felåååt… well – you know me. Iiiiiih, besos!

  7. mh

    Cc, det där först och främst en fantastisk kommentar. Du borde nog spinna vidare på ett eget inlägg.
    Sedan vill jag säga att det här Fariahn, var ett FANTASTISKT inlägg. Frågan du avslutar med får ju en att hålla andan.
    Samtidigt som den känns som det så är den också en lång skön pust, för man vet att man egentligen inte behöver hantera allt. Och den tanken är skön och något jag försöker varje dag ge mer och mer utrymme inom mig.

  8. Pingback: Och vi hamnar på Carmen.. | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s