‘Friends are lost by calling often and calling seldom’… But some friends are just never lost at all.


Hjärnan kopplar inte. Rösten är helt fel. Inte alls den jag är så van vid att höra. Men jag känner igen den. Någon tråd i nätverket som utgör mitt minne darrar till, sänder signaler och vibrationerna dunkar i hela huvudet. Plötsligt händer det. Ni vet, när hela bilden framför ens ögon helt plötsligt förvrids, blir alldeles suddig som om man snurrar runt, runt och så plötsligt.. Stopp. Bakåt i tiden. Jag har återigen ringen i näsan, min septum som kom att bli något av ett signum under åren i gymnasiet. Tjejen med septum. Det var jag.

Bohemkillen, det var han. Rösten i telefonen får det att rycka i mina mungipor. Spritta i mina ben och i mitt hjärta av glädje, och till en stor del även saknad. Och i samma stund som hans parfym nästlar sig tillbaks till mitt luktsinne, luktminne, kan jag erinra mig känslan av hans starka, varma famn och alla de kramarna vi gav varandra när vi sågs. Jag känner doften och skrattar åt minnet av när han lärde mig tillaga Pasta Carbonara på studentvis och jag ler när jag tänker på alla de kvällar vi låg där i soffan och raklånga på golvet, bland alla hans växter och rökelser och musiken, och diskuterade inpå småtimmarna. Och jag minns framför allt hur han var en nästan rak motsats till min dåvarande pojkvän, Gitarristen.

Och vi skrattar åt vår egen förvirring när vi hör varandras röster, så välbekanta men ändå så främmande, och konstaterar att vi inte pratat sedan 2007. Vi skrattar åt att vi slutat upp i samma stad efter att ha åkt runt halva världen, åt gamla minnen  och åt hur jag såg ut sist han såg mig. Och vi skrattar hysteriskt åt faktumet att vi båda börjar sluddra och tänka oklart över telefon. Och jag förundras över hur jag växlar från blyghet till rättframhet och tänker att ja, nog har jag saknat honom alltid. Saknat den sträva rösten och dom långa samtalen och filmkvällarna och turerna på Vänern med hans lilla båt.

En timme senare har vi lagt på. Inte ens det har vi kunnat göra utan att skratta och flumma. Och jag känner en plötslig impuls att ringa till Mowgli och berätta. Ringa till Jules och berätta. Men det är inte tillfälle. Så nu sitter jag här och fånler för mig själv. Vi har inte talats vid sedan 2007. Och allting är precis som vanligt. Precis som när vi gick på samma skola och spenderade den mesta av tiden på samma kvadratmeter. Och jag kan knappt bärga mig tills vi sitter där, i någon sliten gammal soffa med en stor, stor kopp te och låter timmarna förflyta men samtal om minnen och tankar medan vi lyssnar på musik från Amelie från Montmartre.

Det är fantastiskt hur tiden kan förändra allt. Och precis ingenting.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

8 responses to “‘Friends are lost by calling often and calling seldom’… But some friends are just never lost at all.

  1. Vet du jag ringde upp min gamla chef (!) och började nästan gråta när han svarade och vi pratade på som om allt var som vanligt. Konstigt det där, hur vissa får en så betydande del i ens liv utan att man själv vet om det. 🙂

  2. Sådana vänner är fantastiska. När det kan gå flera år utan att man pratar med varandra och det fortfarande känns som om det var igår, då vet man att det är riktig vänskap 🙂

  3. Tärningen är kastad

    Så glad att du träffar gamla kompisar baby. Mucho.

  4. Pingback: Om Bohemkillen « I think it's a Rainbow

  5. Pingback: Om en gitarrist och ett ouppklarat missförstånd | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s