His&Hers #2 – Om ett teaterbesök


Jag är full av förväntan där vi står i foajén. Jag, Bönan och Mowgli. Vi och alla andra förväntansfulla människor. Folk som känner folk som känner folk. Och så vi. Någonstans vid världens ände, i en svagt belyst foajé vars väggar och vrår är täckta av pittoreska prydnader, alla med sina egna berättelser och i en brokig samling av färger och mönster. Det hänger girlander i taket. Sitter artiklar och recensioner och affischer på varje millimeter av anslagstavlorna och i bakgrunden hörs gammal musik. Hade jag inte sett stereon har jag nästan svurit på att den kom från en gammal grammofon.

Under dom kommande två och en halv timmarna kommer vi att sitta där och svälla som stolta tuppar av stolthet. Jag är helt övertygad om det. Jag och Bönan ser på varandra, idel pirrande förväntan, och vi låter våra blickar tala för sig. Och så sneglar jag på Mowgli. Min älskade Mowgli som försöker hålla god min, men jag tycker mig ändå ana en viss skepsis där bakom hans mask. Och jag tänker att kanske, kanske kommer det bli helt fel. Föreställer mig hur han kommer sitta och sucka för sig själv av leda. Och jag vet inte riktigt varför, men jag tar det nästan lite personligt. Kanske för att det vi ska bevittna ligger mig så varmt om hjärtat. Kanske för att kvinnan som spelar huvudrollen i UngaTur’s kritikerrosade uppsättning av Ionescos Noshörningen är samma kvinna som jag till mångt och mycket har att tacka för några av de mest betydelsefulla åren av mitt liv. En kvinna jag beundrar och ser upp till.

– Du MÅSTE inte följa med älskling. Jag minns mycket väl att jag yttrat orden ett flertal gånger innan vi tog tunnelbanan till förorten som jag vid ankomsten kallar för ”Tjernobyl-olycka”. Så jag intalar mig själv att det kommer att bli okej. Han valde själv.

Och så börjar det.

Jag sitter som fängslad. Förundras över talangen, från den första entrén till den sista sortin. Bönan, vid min sida, sitter alldeles blickstilla med de blå ögonen fästa vid vår gamla gymnasielärare. Och så ser vi på varandra, ler och lyser av stolthet. Vi har aldrig sett henne sådan förut, aldrig sett henne agera på allvar. Har aldrig betvivlat hennes talang, men aldrig heller fått se henne använda den till fullo. Och hon är alldeles fantastisk.

På andra sidan om mig sitter Mowgli. Jag kan inte låta bli att snegla på honom då och då. Till en början för att försäkra mig om att han förhoppningsvis har lite kul ändå, men för varje gång jag tittar blir jag bara mer och mer säker på att han nästan hatar det. Och jag får dåligt samvete för att jag dragit med honom. För att jag kanske blir anledningen till att han börjar ogilla teater på riktigt. Jag vill ju så gärna att han ska ha kul. Att han ska se på det som utspelas framför våra ögon och förstå. Förstå min passion. Förstå mitt förflutna. Förstå mig. Kanske är det helt enkelt för mycket begärt?

Och kanske är det för mycket begärt att förvänta sig att han ska fatta tycke för min gamla lärarinna bara genom att hälsa på henne. Han går ut och tar luft och jag blir fladdrig. Känner mig något vilse utan honom, men samtidigt fullkomligt hemma i den svaga belysningen och sorlet från publiken som minglar med skådespelarna efteråt. Och jag förundras över hur normalt det känns att leta upp en gammal lärare och omfamna henne.

Kanske är det alldeles för mycket begärt att förvänta sig att Mowgli någonsin kommer att förstå allt det där. Men just där och då gör jag nästan det. Och jag vet inte varför. Kanske för att jag är så van vid att han alltid förstår allting annat. Kanske…

Kanske ska jag ta med honom på en renodlad komedi nästa gång? OM det blir en nästa gång…


Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “His&Hers #2 – Om ett teaterbesök

  1. Men där var du ju bara nervig för att det var något så nära ditt hjärta…

  2. Sanna

    Åhhh så olika det kan var två som passar så bra ihop. Men efter att ha läst hans måste du ju kunna släppa tanken på OM det blir en nästa gång, känns som att han skulle gå till månen och tillbaks om det var dit du skulle. 🙂
    Det ni har är bara så bra…

    • 🙂 Ja… Han skulle säkert följa med igen om jag bara bad honom supersnällt och mutade lite med massage. Eller kanske byteshandel? Teater mot hockey? 😛
      Skämt åsido… Att Mowgli ställer upp för mig är absolut inget jag tvivlar på 🙂 Han är guld!

  3. Jag tror inte du behöver oroa dig. Han må kanske inte ha gillat föreställningen eller (speciellt inte) lokalerna, men han gillar dig de lux och DU gjorde kvällen speciell för honom. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s