Builds from scratch


Det börjar med en låt ur min playlist. Tonerna suger tag i mig, som så många gånger förr, och drar ner mig i djupet av minnenas bottenlösa brunn. Mitt luktsinne fylls av den välbekanta doften av sandal-rökelserna som brukade fylla min purpurfärgade etta. Känner återigen känslan av det något förstörda parkettgolvet under mina bara fötter. Det stackars golvet jag misshandlade mer än en gång när jag försökte mig på en kort, men intensiv, Martin Timell-karriär. Och jag myser när jag sluter ögonen och återigen ser det varma, inbjudande skenet av julstjärnan som aldrig lämnade mitt fönster under de fyra åren jag bodde där. Den var inte stor, min lägenhet. Men det var 38 kvadrat fyllda av minnen och kärlek och skratt. Och tårar. Otroligt mycket tårar av alla dess slag.

Jag minns fortfarande hur det kändes min första natt där. Mitt bland ett virrvarr av kartonger och tavlor och kläder.. Och rökelser. Hur jag satt där på golvet och fantiserade om färger och tyger och hur de kommande åren skulle forma väggarna och de, bortsett från mina kartonger, tomma ytorna. Forma mig. Forma mitt liv. Ingalunda anade jag då hur mycket som skulle ske under dom fyra åren. Ingalunda anade jag då att jag skulle möta så många människor som skulle komma att beröra mitt hjärta så starkt. Och minst av allt anade jag de förluster jag skulle komma att erfara. Jag var naiv. Full av drömmar och en osviklig nyfikenhet på livet. Den natten såg jag nya chanser födas. Och jag beslöt mig för att lämna det labila året som passerat bakom mig.

Ibland undrar jag om det någonsin kommer att kännas sådär speciellt igen. Att börja om. Men under åren som förflutit efter gymnasiet har jag börjat om så många gånger att det förlorat lite av sin charm. Känns mer som regel än undantag. Och jag vet inte varför jag tänker på det nu, men jag tror det har att göra med att låten inte bara påminner om min lägenhet. Utan också om tiden då jag grät som mest. Över en förlorad mormor och vän. Över en pojkvän som inte förstod min sorg. Över hur förrädiskt livet kan vara.

Och när himlen visar grått. Och det är fel tid på månaden. Och lillasyster skickar sms. Då är det inte så lägligt. Då spelar det ingen roll hur lycklig jag är. För memories show no mercy. Och mina tårkanaler har ingen självdisciplin. Det är märkligt vad musik gör med en..

Annonser

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

10 responses to “Builds from scratch

  1. Oj vad vackert du skriver! 🙂

  2. Tärningen är kastad

    Tycker inte om att du gråter ❤

  3. Vissa minnen förtjänar att gråtas över. Fast jag hoppas att de flesta tårarna är bitterljuva och inte saknadtårar.

    Kram

  4. Ååååh, min älskade favorit! Här: kleenex och pussar. Amoooor!

  5. Vet precis hur det är.
    Förra året flyttade jag till en lägenhet själv, som dessutom låg i ett helt annat land. En liten, sliten, ljus etta med takterass som gav mig utsikt över parken där tivolit höll till hela sommaren. Varje varm kväll satt jag där och tittade på karusellerna och alla ljus som blinkade i takt med musiken. det var mitt ställe, bara mitt. Jag bor inte kvar i samma land längre, men min lägenhet finns fortfarande kvar inom räckhåll för mig. Det heter fortfarande ”min” lägenhet, trots att min kompis tagit över den. Varje gång jag är där, sover jag i min lägehet, äter på mian tallrikar och myser ute på min terass. och det gör lika ont varje gång när jag inser att den faktiskt inte är min längre. Och i december är den inte min kompis l’genhet längre. Då är den helt borta.

    Och jag har, precis som du, låtar som direkt tar mig tillbaka dit och på nåt konstigt sätt verkar alltid lillasyster ringa då
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s