Och ibland kraschlandar man på studsmattor

Jag är en kraschbenägen människa. Jag kraschar ofta och mycket och hårt och skoningslöst. Kanske för att när jag väl flyger så flyger jag högt och bekymmersfritt, utan en tanke på att kanske, kanske sakta ned på farten eller åtminstone hålla ögonen öppna för eventuella turbulenser. Så jag svävar rätt in i dom. Kastas hit, kastas dit och så… CRASH! BOOM! BANG! Rätt ned i avgrunden. På så sätt är jag nog ganska svart-vit. ”…her sorrows, her joys, could have no moderation.”

Kraschbenägen alltså. Mycket. Jag vill för mycket för ofta. Men lika benägen som jag är att åka huvudstupa i backen, lika benägen är jag att ta mig upp igen. Resa mig på skakiga ben, svära åt skrapsåren och gråta en skvätt. Så borstar jag av mig damm och grus och lär sällan av mina misstag. För inom kort har jag tagit full fart mot det härliga och lockande blå igen. Utan en tanke på livlinor och tådopp för att känna av. Ni förstår, jag bestämde mig för längesen; en dag är jag i det blå för att stanna.

Och det är så det funkar. Jag tar sats, slänger mig ut, svävar ett tag och slår halvt ihjäl mig. Men det som inte dödar det härdar. Än så länge lever jag. Och jag har vänner och familj och inte minst Mowgli, som fångar upp i fallet och gör vad dom kan för att agera stötdämpare. Den här gången kraschade jag på studsmattan Mowgli i hemlighet släpat ut under mig. Jag slog i hårt. Och for rakt upp igen. Holy cow vad han är bra!