Against boredom even the Gods struggle in vain


Okej. På riktigt. Jag börjar befara jag är något bipolär. Manodepp kanske. Eller något. Ändå har jag dom senaste dagarna känt mig jävligt taggad. Bestämd. Okej, nere och jobbig har jag varit. Men åtminstone bestämd. Ett mål i sikte. Stånga mig framåt.

Idag..? Något hände under morgonen. Vet inte vart det kom ifrån eller när exakt det intog min kropp, det där överjävliga deppandet. Jag tittar på himlen därute som är alldeles grå. Nej inte ens grå. Den är bara ingenting. Totalt obetydligt men överjävlabetydlig. Tänker jag är precis likadan som den. Totalt nada, men ändå något. Idag vill sig inget. Och jag känner mig sådär superensam igen. För att jag helt enkelt är ensam. Eller själv. Eller kalla det vadsomhelst, men jag är den enda levande varelsen där jag befinner mig just nu, som intresserar mig. Folk har annat för sig. Jobbar och vad vet jag. Ärligt talat får jag kanske skylla mig själv för jag har inte tittat igenom hela telefonlistan. Funkar inte så. Och istället försöker jag intala mig själv att jag fixar att skaffa rutiner fast jag inte har några. För precis just nu, när alla inte har all tid i världen och när vädret är trist och jag inte har någonting att göra som är av egentlig betydelse, ingenstans att gå där min närvaro spelar någon roll, då finns det egentligen ingenting som drar upp mig ur den där sängen. Jag liksom vaknar upp och ligger och stirrar i taket och tänker att egentligen, vad finns det för mening med att gå upp idag? Och sen blir jag sådär överjävligt väldigt förbannad på mig själv. För vad fan håller jag på med?

Men faktum kvarstår. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte riktigt hur man är ledig. Har nog aldrig riktigt vetat, åtminstone inte under det senaste decenniet. Jag blir stressad av att vara ledig för mycket, när andra inte är det samtidigt. Lättretlig när jag är stressad. Rastlös. Och uttråkad. Understimulerad. Blir glömsk också. Tankspridd. Och jag tänker för mycket. Blir för nostalgisk. Känner av saknaden som skriker efter dom som tidigare fyllde hela mitt liv med fläkt och fart. Och jag försöker gång på gång att sparka igång mig själv, som om jag vore en gammal rostig moped, men det bara faller platt. Försöker lära mig att komma ihåg att äta som en normal människa och inte glömma bort de mest primära av behov. Försöker hitta motivationer och nya intressen och… Och det går framåt med en flygande fart – at first. Men så bara…

Så… Kan någon vänlig själ därute tala om för mig hur man gör? Hur skapar man rutiner när man inte har några? Hur lär man sig stå ut med understimulans och tristess? (För allting kan ju inte alltid vara roligt, som Mowgli brukar säga. Eller?) Och om någon är mekaniker, vad fan är det för jävla fel på min bensin efter som jag åker i backen så fort jag fått upp farten?

Och kan någon bara se till att den här månaden går över? Jag vet det är mindre än 30 dagar kvar, men det är en evighet för mig.


Annonser

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

11 responses to “Against boredom even the Gods struggle in vain

  1. Kom till Götet som kan vi ha trist tillsammans =)

  2. Emelie MArie Linnea

    Jag vet precis hur det där känns…och trots att jag har alla rutiner i världen så kan jag känna att jag inte gör nåt meningsfullt om jag inte har nåt project på gång som känns meningsfullt…
    Sen kan det ju vara så att du deppar lite för att det känns som om sommaren är över…det mörknar..varför ska alltid sommaren gå så jävla fort? Den som vi väntat på så länge…
    Snart börjar skolan…då lär du få att göra åtminstone…:) Kram
    ps. jag vet att jag ej svarat på ditt meddelande än, men jag har också lite skrivökentorka…:) Självförtroendet har varit i bott…men det vänder nog snart..

    • Åh vad skönt det är när folk säger dom fattar grejen, då kanske det inte bara är jag som är bipolär ändå 😉 Ja, du har ju delvis rätt i det där med att sommaren och ljuset försvinner och att det påverkar mig, det gör det alltid. Men har ju bott utomlands i två år där det inte alls känts så, så det känns mycket tuffare den här gången.
      Stora kramar till dig! Och jag ser fram emot ditt mail, när det nu kommer hehe 😉

  3. De där dagarna kommer ibland vännen när det känns så och man måste liksom bara låta de passera. För i morgon kanske du inte alls känner så.

    Jag vet att det är svårt. Har varit i det där utan rutiner i över 6 månader och tro mig att jag höll på att bli knäpp. Men man blir inte det 🙂
    Det bara känns så!

    Kram

    • Jajo, så är det ju. (Man ser saken lite annorlunda bara när man är mitt i den haha) Men nu är det mycket bättre 🙂 Kraschlandade visst på en studsmatta den här gången. Pheew!

      Kram

  4. Jag vet precis hur du känner!! Mina invanda rutiner försvann för ett tag och jag verkar ha flippat ut… (hoppas att han-med-ögonen-som-inte-kan-bestämma-sig-för-vilken-färg-de-har inte har skrämt bort för alltid bara)
    Har ingen lösning men överöser dig med sympati!!
    Kram!!

  5. Vi MÅSTE vara släkt på något sätt… *hihihi*

    Pussapussaaaaa – hoppas du är gladare din sötnöt!

  6. Pingback: Om skollängtan | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s