Där livet går sin gilla gång


Somliga saker förändras aldrig. Som hur skönt det är att komma hem till det gröna och lugna och välbekanta, efter en tid borta. Som kärleken till doften av sommarregn. Och som livets gång i den lilla småstaden där jag är uppväxt. Platsen där alla känner alla och tiden tycks ha stannat, trots att den gått hur fort som helst.

Ibland saknar jag det. Hur självklart allting ibland kan kännas när man är hemma. Hur man kan varenda väg och gata och torg och naturligheten i att hälsa på förbipasserande människor. Hur tiden liksom upphör att existera och hur de gamla kompisgängen består. Men oftast är jag lättad att jag valt att gå en annan väg. Vidga mina vyer. Slänga mig utför. Inga egentliga livlinor, inga plan B’s om någonting skulle fallera. Inget ont om de som inte gått samma väg som jag – våra drömmar är olika – men att stanna här skulle ha drivit mig till vansinne.

Det blir så väldigt självklart när jag åker där i min pappas blå, halvskruttiga Peugeot. När jag liksom hör mig själv sucka av ren och skär lättnad över att inte ha hamnat där så många andra hamnat. I smeten där allt handlar om antingen familjeliv eller att skaffa sig yngre och yngre flickvänner medan man själv mest förfaller. (Okej jag är inte kille, men om jag varit det så…) Jag ser på killen som på tiden jag bodde här var skolans populäraste kille. Tuff och cool och snygg. Nu är han rätt tjock. Och hans flickvänner blir bara yngre och blondare. Och jag kan inte låta bli att undra om han verkligen är nöjd. Glad med livet han lever. Jag vet inte. Kanske. Allt jag säger, allt jag vet, är att jag själv aldrig skulle kunna nöja mig med det.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Där livet går sin gilla gång

  1. Och vet du vad? Jag kunde inte hålla med mer. Men jag har också varit en av dem som trodde att det var enda sättet att leva. Att man var kung av världen om man lyckades ragga upp de blondaste bimbosen i staden därifrån man kom.

    Uppsala gav mig perspektiv. Minst sagt.

    • Ja… Det kan nog vara så ibland, att det inte är förrän man varit borta en tid och fått lite perspektiv på det hela, som man plötsligt sen står där och ser på sin gamla hem(mini)stad och skakar på huvudet och tänker ”Hur gör dom egentligen?”

      Men samtidigt kan jag ibland inte låta bli att undra.. Kanske ska man ändå avundas dom lite lite.. Kanske, kanske är det så att dom faktiskt är riktigt nöjda med det dom har och att dom i själva verket har slutat söka det jag fortfarande letar efter, för att dom redan funnit det?
      Svammel svammel. I dunno. Men ja.. perspektiv. Det är bra skit det.

  2. Som jag känner igen mig i varenda ord, förutom peugeot då =)
    Alla mår bra att vå lite distans till det välkända, att utvecklas. Och jag kan inte annat än att tycka synd om de som är kvar, mest för att jag är så lycklig för att jag vågade dra.

    • Jo, jag brukar känna så jag också. Men som jag skrev till Fishär; ibland undrar jag ändå om jag är helt fel ute. För visst finns det ju dom som måste tycka om livet dom lever där? Dom som har allt dom kunnat drömma om och funnit det dom vill ha ut av livet, utan att ha behövt resa runt halva jordklotet för att söka och finna?
      Och tänker jag så, ja då börjar jag plötsligt undra om det inte är mig man ska tycka synd om och inte dom. Hehe.. Fast nej, mig ska man verkligen inte tycka synd om.

      All not who wander are lost, som nån klok typ en gång sa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s