Skrivkramp. Igen. Den där mentala spärren som oförskämt och själviskt tuggar i sig mina ord och vägrar låta mig ta del av dom. Och jag spenderar timme efter timme med att bara titta oförstående och frustrerad på den blanka skärmen. Eller pappret och pennan som inte används till annat än små karikatyrer. Det är samma sak varenda gång. Det är lite som att vara förstoppad.
Och så plötsligt händer det. Orden kommer tillbaks. Inte många. Inte i samma rasande tempo. Inte som ett enda virrvarr av ord i en enorm fiskedamm. Och dom blir inte alls som jag tänkt mig, vill inte vara helt följsamma och lätta. Men dom kommer i alla fall.
”I am not at all in a humor for writing; I must write on ‘til I am.”
Kanske hade hon rätt, den där Jane Austen.
I think it's a Rainbow 
Oh, ja det har hon. Det är bara att strunta i att ens tänka ”oj, jag har skrivkramp”. De orden som kommer, hur trögflytande de än må vara, är våra egna.
Fantastiskt after all.
Ja det är väl så. Fantastiskt indeed. After all 🙂
Ja. Åh. Jag saknar dig lite.
Söto. Jag är nog tillbaks snart. (Du kan ju alltid komma hit 😉 Jag är fortfarande mucho nyfiken på den där han du vet… hur går det med det? )
Puss!
Han visade sig vara ett as av oändliga proportioner… Aldrig har jag använt röv som ett adjektiv så många gånger som under den gångna veckan. Haha. Puss!
Du är så bra på att skriva så orden kommer nog snart. 🙂
Tack för den fina kommentaren, jag uppskattar det verkligen. 🙂
Ha nu en ruggigt bra helg med Tärningen.
Puss o kram
Åh fina 🙂 Tack. Ja jag hoppas det ja.
Ska försöka ha det. Bet honom i armen nyss, bra start? 😉
Puss!!
maria: JAG VILL HA EN UTFÖRLIG RAPPORT. Just so you know 😉