Om Easy och en nattlig serenad


Easy, det är han som hör av sig med jämna mellanrum. Killen jag lärde känna en gång i Spanien, när allting omkring mig var nytt och främmande. Skrämmande. Spännande. I fjorton dagar spenderade vi tio timmar varje dag tillsammans. Repeterade dansnummer. Sånger. Och hans röst… Det är den jag minns bäst.

Det var också Easy som en kväll följde mig till hotellet där jag bodde och kysste mig på trappan. Jag minns hur jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig när det liksom svindlade för ögonen och hjärtat började rusa. Och jag tror han stal en liten bit av mitt bultande hjärta den där kvällen. Samma kväll som han plötsligt vände och kom tillbaks, dansandes, och sjöng Goodnight Sweetheart för mig. Och jag minns hur jag stod där i mitten av den långa trappan med blossande kinder och ögon som måste ha glittrat ikapp med himlens stjärnor.

Det var två helt fantastiska veckor. Sedan skildes vi åt. Olika företag. Olika delar av ön. Olika umgängeskretsar. Och så småningom tappade vi kontakten. Han träffade någon annan. Jag träffade Spanjoren. Och åren har gått. Somrar och vintrar har passerat. Jag har flyttat både en och två och tre gånger. Rest fram och tillbaks och sökt och funnit. Men han har alltid hittat mig igen. Tagit upp kontakten.

– You’re like my muse.. säger han.

I really don’t get you, säger jag.

Och som vanligt tänker jag att det är tur han inte nånsin blev mer än en flirt. För jag vet inte om jag skulle vilja vara hans flickvän i över två år. Två år som han ändå skriver om saknad och kärlek till en annan.

– For some reason I’ve always had in the back of my mind that we might get back together someday, säger han.

A little too late for that, säger jag och skakar på huvudet för mig själv.

Och det är så märkligt det där. Det där med killar som har fantastiska tjejer men som ändå alltid söker efter andra. Som pratar om kärlek och saknad och trofasthet, fast dom själva nog inte har en aning om vad orden betyder.

Och så försvinner han. Som vanligt. Utan förvarning när han fått ett orubbligt nej. Och som vanligt blir jag kvar och skakar på huvudet för mig själv.

So much for being friends, tänker jag. Det är så märkligt det där.

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Om Easy och en nattlig serenad

  1. Åh, va jag är trött på såna killar. ”Bullshit”, det är det enda jag tänker på när en sån försöker nåt.

    • Bullshit ja. Verkligen. Och jag tycker alltid så otroligt synd om tjejen dom har därhemma som är så himla förälskad och inte fattar nånting.

  2. She

    *skakar på huvudet*

    Nix. Nope. Nada. Nä. Aldrig. Tycker inte om killar som spelar fulspel.

  3. Åh… en sån där hade jag med i mitt liv, en riktig casanova, alla hade haft ihop det med honom och jag var ”den som kom undan”… av olika anledningar…
    Sen dök han upp i mitt liv igen efter en himla massa år och tja, nu hade han sambo och barn, men fortsatte glatt i samma stil – jag frågade ”Men vad händer om hon kommer på dig då?” ”…då blir jag fri” svarade han… han messade och FB-mailade och han gnällde över hur sällan de hade sex, han sa att han hade blivit pappa mot sin vilja, han pratade om hur attraherade han och jag hade varit av varandra way back liksom och hur han undrade vad som hade hänt om vi båda hade fattat att vi gillat varandra då… osv… och i en anfall av galenskap så träffade jag honom och vi hånglade och det var galet bra (ja jag borde skämmas!!)… och sen en månad senare så skrev han som stausuppdatering att han hade gift sig!! Ehhhh ok… tänkte jag… och har inte hört något mer därifrån…

    Och han är inte den enda – jag är tydligen en magnet för såna killar – tur att jag har lärt mig att sålla bort dem nu! Och att jag gett upp det där med internetdating spelar nog in mycket! 😉

    • Haha gud… Ja jag har också träffat en hel del sånna (är visst oxå något av en problemkilles-magnet) och det är alltid samma visa. Så jäkla typiskt! Som tur är så kände jag aldrig särskilt mycket för den här så jag har aldrig känt behovet av att utforska vår relation efter det att vi först tappade kontakten därborta för hundra år sen. Back then hade vi skitkul – och han var framförallt SINGEL – nu känns det hela mest som ett dåligt skämt 😉

  4. Pingback: #12 – Om mina väskor & avslutade eror | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s