Om en eftermiddag på Bosön


Jag kan höra hur vattnet kluckar mot stenarna. Ljudet är som en rofylld vagga för en fladdrig själ. De svala vindpustarna smeker min uppvärmda hud. Lätt. Mjukt. Och huden på mina armar blir alldeles knottrig, trots att solens värme är stark där jag ligger.

Där sitter han. Halvt vänt bort från mig, mot vattnet. Jag undrar vad han tänker på när han sitter sådär, alldeles stilla. Och så ler jag för mig själv. Krullar tårna mot det torra gräset och försöker rycka upp några strån, utan att ta blicken från honom. Känner en impuls att gå dit. Gå dit och kura ihop mig vid hans sida, likt en kattunge. Stryka mig mot hans ben och spinna mjukt och tillgivet borra in mitt huvud i gropen vid hans axel. Men jag sitter kvar. Iakttar.

Och det svider i mina ögon. Kanske är det solen, den tvingar mig att kisa och rynka pannan. Kanske är det gräset omkring mig. Men jag vet bättre. För långt därinne knackar mitt hjärta mot bröstet och när jag lyssnar inåt så hör jag viskningarna. Det som svider i ögonen är inte solens styrka. Inte heller gräsets irritation. Det är skönheten. Och ömheten. Kärleken. Det är det mitt hjärta viskar där jag sitter. Han är så vacker där han sitter. Alldeles stilla. Alldeles min.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om en eftermiddag på Bosön

  1. She

    Åååå … underbara ord!!

    Det är fantastiskt att iaktta sin kärlek .. bara sitta och le inombords med vetskapen om att just Han är Din…. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s