Om vänskap på nätet


I tunnelbanan mot stan, på väg till Mowgli, kan jag inte sluta le. Jag får nästan kramp i kinderna som jag lett den senaste timmen. Så mycket ler jag och så förväntansfull är jag att jag måste knappa ihop ett rusigt litet sms till Mowgli och berätta att snart händer det, snart får jag träffa henne. Och som jag gått och väntat på att få träffa henne. Det är lite lustigt faktiskt.

När jag sitter där och tittar ut genom fönsterrutan; inbillar mig att jag ser långhåriga och fläckiga kossor beta på gröna, blommiga ängar där det egentligen bara finns svarta, hårda ytor; kan jag inte sluta fundera över det där med nätdejting. Har bloggdejting blivit det nya svarta?

Det är inte bara när det kommer till kärleken, utan som i mitt fall, även vad gäller vänner som jag menar. Och mina tankar går fram och tillbaks och där jag sitter kan jag inte låta bli att undra hur man egentligen gjorde förr, innan var och varannan människa därute bloggade. Hur lärde jag egentligen känna mina vänner? Jo.. Det var ju skolan. Och jobbet. Och så genom gemensamma vänner. Musiken också, fast det var ju i skolan mest. Men nu då? Nu när jag varken går i skolan, jobbar eller känner särskilt mycket folk som kan introducera mig för nya människor? Hur gör man då?

Och jag tänker att är det då så konstigt, egentligen, att dom jag läser om och dom som i sin tur läser om mig, automatiskt blir dom jag vill ty mig till? Utan att ha träffat dom. Ibland utan att ens veta deras riktiga namn. Men dom delar ju mina glädjeämnen och sorger. Vet hemligheter jag inte berättar och de finns där att ge råd och försöka hjälpa. Jag är aldrig så naken som när jag skriver. Ingen känner mig bättre än den som läser mina innersta tankar. (Såvida den inte både läser OCH känner mig i verkliga livet, vilket ju inte är så många egentligen.)

Alla ni/dom som kommenterar och som jag lärt känna genom bloggandet har kommit att betyda minst lika mycket som om jag faktiskt kände er på riktigt. Fast gör jag kanske inte det egentligen? Känner inte vi varandra? För ibland tror jag det. Att jag känner er på ett lika personligt och intimt plan som ni känner mig, ni som följt den här bloggen. För jag tänker att en människa som delar med sig så mycket av sig själv, låter sin själ och sitt hjärtas innersta röster få plitas ned i ord, måste gå att lära känna så. Jag tror ofta att mina ord, det jag skriver, säger mer om mig än det jag säger. Det är så man verkligen ser mig. Vem jag är.

För mig har det blivit omöjligt att inte skapa en relation till de bloggar jag följer. För jag glädjs och jag gråter och jag oroar mig på samma sätt som jag gör när jag läser en riktigt bra roman. På samma sätt som jag glädjs och oroar mig med och för människor jag känt hela livet. För mig är det omöjligt att inte tycka om er. Omöjligt att inte sakna er när ni lyser med er frånvaro, vare sig det är kommentarer eller era inlägg som saknas. Och alldeles omöjligt att inte glädjas när ni visar omtanke och intresse.

Och så tänker jag igen, att i ett modernt samhälle som det här… Det är kanske inte så konstigt ändå, det där med att hitta vänner via nätet..

Men jag ska sluta svamla nu och återgå till mina akrylfärger. Jag antar.. Ville bara säga ni betyder något. Eller mycket. Att era kommentarer och bloggar betyder något. Gör skillnad. Tack.

Annonser

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

14 responses to “Om vänskap på nätet

  1. Det som är bra med bloggen är faktiskt att dom som faktiskt läser inte har några föreställningar om hur du/jag är som dom man känner sedan tidigare. Man har inte gamla spöken i garderoben eller några ”dåliga” minnen från sämre saker eller beslut man gjort i livet.

    Jag tycker också att jag är mera mig själv på bloggen än irl. Där skriver jag det jag känner och tycker eftersom jag har extremt svårt att prata och släppa garden irl. Bloggen är min ventil och det är skönt att få feedback från andra som inte känner mig. Vill inta att mina irlvänner ska läsa min blogg öht.

    Kram!

  2. Jomen visst är det så.
    För jag blir ju intresserad av era liv, vad ni känner, tänker, gör.. Och blir glad när ni tar del av mitt.
    Så jag tror visst att man lär känna på riktigt. Kanske till och med mer på riktigt än irl, där man (läs jag) är ganska bra på att hålla fasader.

    • Ja, det är precis det jag menar. Tror det är många av oss därute som lär oss att bli mästare på fasader. Här är vi nakna. Bort med fasader och murar och allt annat. Hr är vi vi..

  3. Jag tycker det är helt normalt att få vänner via nätet, har ”träffat” massa vänner via forum tidigare, nätdejting däremot har jag gett upp, fungerar inte med mig… att babbla via bloggar är däremot helt nytt för mig, men jag började läsa hos kärlekskrank och råkade klicka mig vidare in till Tärningen och fröken Bovary och dig (tror det här är mitt debutsvar hos dig!)… Själv bloggar jag högst sporadiskt men ganska så naket när jag väl gör det och blev lite förskräckt när jag insåg att folk faktiskt läste vad jag skrivit. Och Bloggdejting var en företeelse jag insåg riktigt snabbt – jag har redan mutat in namnet – fråga fröken! 🙂 Givetvis efter att ha läst om dig och Tärningen och även ett annat par… för mig verkar ingen dejting alls fungera – trots att jag bytt till IRL-dejting och t.o.m. låtit en kompis ”välja” ut en kille (för mitt eget omdöme suger verkar det som), men det verkar som om killar blir först som förtrollade och sen får extremt kalla fötter – får höra av alla att det inte är mig det är fel på men något måste det vara… suck… jag har en tendens att vara lite för mycket och att ha två gulleskruttar i släptåg verkar inte vara någon fördel… tyvärr…

    • Nämen se där! 🙂 Grattis till din debut här hos mig! (Hoppas verkligen det inte är sista gången!)

      Mja… Jag tror det kan vara så att dejting inte funkar för någon förrän man helt enkelt har lite tur och bra tajming och hittar rätt vid rätt tillfälle.
      Har inte heller vart så bra på det där med dejting och råkat ut för en hel del märkliga beteenden (och totala idioter) innan jag klickade mig in
      på Tärnings blogg och stämde träff (som VÄN) helt utan en tanke på dejting och så blev det som det blev.
      Men jag kan förstå det blir lite svårare ibland med två gulleskruttar som ska vara med i spelet.

      Jag tror vi alla ibland har en tendens att vara lite för mycket. Eller lite för lite. Men man lär sig så länge man lever I suppose.. Förr eller senare
      hittar man förhoppningsvis rätt. Hoppet finns ju alltid 🙂 Det insåg jag den dagen jag såg en vän till familjen vara lika nykär som en fjortonåring
      strax efter hennes 52-årsdag. Så ja, nog finns det hopp alltid.

      Kram på dig!

  4. She

    Hihi … *får pirrkänslor i magen*

    Galet, härligt, fantastiskt, fabulöst, vackert, bubbligt och alldeles alldeles underbart!!!!

    ❤ ❤ ❤

    K Ä R L E K !!

  5. Det finns ju en större mystik kring bloggarna, samtidigt som det på sätt och vis är ärligare. I bloggen är jag mycket naknare, mer blottande än i verkligheten.. Och det är både läskigt och befriande.

    • Ja visst är det så och jag tror ärligt talat att det är därför jag blivit så förälskad i det här med bloggandet. Mystiken. Nakenheten. Ärligheten.

  6. Så ni träffades visst via bloggen, Mowgli och du? I knew it! Hihi…
    Du får allt ta och berätta mer snart! Eller så har du redan gjort det?

    • 😀 Javisst gjorde vi det. Läser du mina äldre inlägg så finns aaaaallt där (och i hans också) med början någon gång tidigt i mars.
      Leta efter hans inlägg om parkeringsböter och hon som sa ”Gört”. That’s me there. Haha..
      Men annars så kan du bara skicka ett mail till hotmailen eller fejjan så berättar jag allt där 😉

  7. Vilken fin text, tack för att du delar med dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s