Och ibland blir det som det blir fast mycket bättre än man tror


Det lyser om henne lite extra, de trötta ögonen till trots. Jag ser henne redan när hon kommer ut från tunnelbanan där jag står på översta trappsteget och väntar. Hennes mörka lockar och grå, långa kofta fladdrar i vinden när tåget susar förbi och jag ler. Trött, men glad över att natten inte lidit så långt ännu och jag fått gå tidigare från jobbet och att hon ringt och sagt att hon möter upp mig vid centralen. Eller S:t Eriksplan. Eller Odenplan. Ja, hon vill bara ge mig en kram.

Vi möter upp Mowgli och där vid kylarna på 7-Eleven avslöjar hon hemligheterna bakom ljuset i hennes ansikte. Och trots att jag tycker om Han-som-aldrig-kommer-till-skott så tycker jag genast betydligt mycket bättre om Strecket. För att han verkar orädd. För att han redan verkar ge henne mer än vad Han-som-aldrig-kommer-till-skott varit benägen att ge henne under ett och ett halvt års tid. För att han får henne att lysa utan att jag kan läsa smärta i hennes ögon. För med Han-som-aldrig-kommer-till-skott kunde hon lysa. Men där fanns alltid någonting i hennes röst och i hennes ögon som befläckade skenet. Gjorde det oskarpt och lite suddigt.

Hon berättar roat om hur hon och Strecket, hand i hand, sprungit rätt in i Han-som-aldrig-kommer-till-skott och Snyggast i Stan och om stela hälsningar och mördarblickar. För Snyggast i Stan är Han-som-aldrig-kommer-till-skotts lillebror och han har alltid velat att Kusin Vitamin och bror hans ska bli dom två på riktigt. Och jag skrattar lite och tänker att så kan det gå och ger Strecket ett plus i kanten för att han inte fånat sig. Trots att han vet om historien med Han-som-aldrig-kommer-till-skott.

När vi sedan pussar varandra godnatt och jag lämnar henne att somna in på Mowglis soffa ler jag för mig själv. För att hon är glad och börjat falla. För att jag själv är glad över att få träffa henne. För att Strecket verkar lovande. För att Mowgli ligger och läser i sängen. För att det är lördagsnatt och jag är hemma från jobbet innan ett. För att livet är självkorrigerande och hoppet aldrig riktigt ute. Och för att jag äntligen får lägga mig och sova intill en varm, fantastisk kropp.

Och innan jag somnar tänker jag på den där natten i gungorna då vi modfällda sa till varandra att det får bli som det blir. Och det blev ju som det blev. Fast mycket bättre än vi hoppats.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s