Om gäng och rastlösa själar


Sex and the City. Premiär, tjejer så långt ögat kan nå… och så Mowgli och Datakillen. Jag och Syrran är som fnittriga småtjejer där vi sitter bredvid varandra och skrattar så att ögonen tåras och jag märker hur Mowgli tittar lite åt vårt håll ibland med lätt höjda ögonbryn.

Någonstans där mitt i filmen kommer jag på mig själv med att verkligen sakna tiden då jag själv hade det där. Ett tjejgäng. Som tog hand om varandra i vått och torrt, modekriser, detjingkriser… You name it. Men det var längesen jag var en del av det och det blir ju lätt så när man flänger runt som jag har gjort. Men det betyder inte att jag inte minns. Eller att jag inte saknar det.

Under högstadiet var det vi fyra mot världen. Vi åt Alla Hjärtans Dag-frukostar och pratade killar och pluggade ihop och dansade ihop och vi kidnappade varandra på födelsedagar och blev osams och sams och hade filmkvällar och bakade och grät och skrattade och… Vi hade alltid varandra under dom åren.

Så gick tiden och vi växte isär, men jag kom att hitta ett nytt tjejgäng i gymnasiet. Gänget jag så ofta saknar så att det värker. Bönan och Stumpeblumpan. Om det är några tjejer som betytt mycket för mig i livet så är det just dom. Vi har gråtit i varandras armar, druckit oss stupfulla och ramlat i buskar och skrattat tills vi kiknat och vi har bytt varenda hemlighet som går att byta under alla de timmar vi spenderat ihop under gymnasiet. Idag bor vi så långt ifrån varandra att man får vara glad om man lyckas höras några få gånger i månaden per telefon eller mail. En i Göteborg, den andra i Skottland och så jag här i huvudstaden.

Och jag tänker att det är lite förjävligt det där med att livet alltid går vidare, för ibland, bara ibland, skulle det vara himla fint om vissa saker kunde vara som dom alltid varit. Om jag kunde vakna varje morgon och känna att det bara är att springa över till någon av tjejerna om jag inte känner för att gå och handla själv eller äta frukost eller se på tv eller ligga på en gräsmatta alldeles själv. Om jag alltid hade någon av mina bästa tjejkompisar i närheten att gråta ut hos eller skratta med eller ligga på golvet och svepa vinflaskor med.

Men är man unga, rastlösa själar så har man nog inte alltid den lyxen. För man vill vidare. Hela tiden vidare. Och man måste vidare för att må bra. Oavsett om det betyder att man måste lämna dom man älskar därhemma…

Och trots att jag har jättefina vänner nu, visserligen bor dom flesta fortfarande löjligt långt bort från mig, så kan jag inte låta bli att drömma om att bli en i gänget igen. I ett gäng som bor i samma stad. I samma land.

Jag undrar bara när fan jag ska få tid att träffa dom..?

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om gäng och rastlösa själar

  1. bönan

    Fina du. Du vet vart jag finns. Och jag är alltid bara ett samtal bort. Och vi vet alltid vart vi har varandra. Tack för ett fint inlägg, de fick mig att minnas tillbaka och sakna er så de gör ont, med tårar rinnandes ner för mina kinder. Jag äskar dig så otroligt mycket!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s