Travis


Jag kom helt plötsligt att tänka på Travis. Jag träffade honom en natt när jag tillsammans med mina jobbarkompisar virvlade runt i London strax efter jul. Vi hade tillbringat den första halvan av kvällen på baren där vi jobbade, druckit Grey Goose med mina chefer och beställt pizzor från Dominoe’s och alldeles fulla i fan kletat tabasco på Italienarens sugrör och sedan gråtit av skratt när vi förväntansfullt suttit och väntat på hans reaktion som kommit i full styrka. Bastardo! Bastardo! hade han skrikit och skrattat och varit förbannad om vartannat.

Jag minns egentligen inte hur vi kom till Digress Soho. Någonstans där slog vinglet till bland ljussken och höga klackar och lätta regndroppar. Men jag minns alla flaskor vodka vi fått från baren. Och jag minns musiken, RnB-rytmerna som smittade av sig på våra kroppar och hur folks ögon var liksom halvslutna i den blå och växelvis röda skenet från lamporna. Jag minns hur jag och Danskan högljutt skrattade när vi blev raggade på och jag minns toaköerna.

Och så minns jag Travis. Denne Apollon. För helvete vad vacker han var. Ja, åtminstone som jag minns honom nu. Jag minns hur vi liksom krockade i trappan och jag höll på att falla baklänges när jag kände hans arm om min midja och fann mig stirra in i ett par glittrande ögon. Jag minns han frågade om jag var okej och att jag i min förvirring inte svarade, men jag log och kunde inte riktigt förmå mig att vika undan blicken. Jag vet inte vad det var som hände, men precis där, mitt i trappan, böjde han på sitt vackra huvud och kysste mig. Trots att vi aldrig setts förut. Trots att jag inte visste hans namn.

Det var lite som en jordbävning. Marken under mina fötter tycktes gunga, vilket visserligen skulle kunna bero på musiken som genljöd överallt omkring oss, men jag tänkte såklart inte så back then. För mig var det ett skalv som kändes helt magiskt. Som det där ögonblicket i filmen när han kysser henne utan att veta om de någonsin kommer att ses igen. Laddat, elektriskt och alldeles, alldeles magiskt.

Resten av natten dansade vi tätt tillsammans. Runt omkring oss hade hans killkompisar och mina jobbarkompisar slutit upp, men jag märkte dom knappt. Hans läppar smakade citron och lite salt (vilket visserligen kan ha berott på all tequila) och jag minns hans fingrar sände elektriska stötar utan att ens röra vid min bara hud. Jag undrar om jag hade bränt mig om de hade gjort det. Vi bytte nummer, men universum måste ha varit emot oss, för båda mobilerna dog. Jag minns jag aldrig sparade hans nummer och han såg på mig med ett smått förtvivlat uttryck när han såg hur hans egen skärm svartnade för att inte tändas igen.

– Just to be safe, sa han och försvann i två sekunder för att komma tillbaks med sin kompis telefon i handen. Och så sparade han mitt nummer.

Jag vaknade nästa morgon hemma i min chefs vita skinnsoffa med en hejdundrande huvudvärk. Det skarpa ljuset från solen stack i mina ögon, gjorde mig blind där jag försökte resa på mig men istället snubblade över en snarkande Italienare som trots att jag snubblat över honom snarkade vidare. Så tyst jag kunde famlade jag vidare efter min väska och min mobilladdare, men inte ett tecken från Travis. Fast han hade lovat att ringa samma kväll.

Det gick dagar utan ett enda livstecken och jag började snart tro att jag inbillat mig hela grejen. För nog hade han ju varit lite för bra för att vara intresserad av mig ändå? Visst hade han väl varit lite för snygg? Lite för vältränad? Lite för snyggt klädd? Lite för mjuka läppar? Lite för underbara kyssar? Lite för härligt skratt? Lite för trevlig? Ja… Så höll jag på. Tills jag en dag fick för mig att lyssna av mina telefonsvar.

– I’m not sure you’ll remember me tomorrow.. och den raspiga rösten fick mitt hjärta att göra ett märkligt skutt i bröstet. I’m Travis. You know the guy you danced with at Digress. Well.. Just.. You’re amazing. I hope I’ll hear from you soon. I hope you’ll remember me when you wake up..

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha läst universums signaler till mig och fogat mig under de krafter som var så mycket högre än jag och som uppenbarligen inte ville se oss ihop. Men nej, jag har alltid varit envis. Och sättet hur hans röst påverkade mitt hjärta måste ju betyda någonting. Dom elektriska stötarna från hans fingrar, fjärilarna i min mage och lyckan av att han ringt.. Det måste ju betyda någonting.

Vi sågs aldrig igen. Jovisst, vi försökte nog. I tre veckors tid försökte vi få scheman att stämma överrens, men hela tiden kom det någonting i vägen och jag minns min egen frustration. Särskilt den gången vi lyckats pricka in en dag, men som sedan aldrig blev av för att jag blev sjuk. Universum försökte nog säga sitt alltid.

En kort tid senare fick jag veta han fått jobb i Österrike. Den unge, vackre, atletiske Apollon-drömmen. Och jag tänker idag, att det är märkligt det där, hur tajming betyder allt. Hur man kan träffa någon som får ens hjärta att slå dubbla slag men ändå inte få en chans att se vad där kunnat bli.. Hur man kan träffa rätt person vid fel tidpunkt eller fel person vid rätt tidpunkt och hur avgörande det hela kan vara.

Den här gången träffade jag någon som fick mitt hjärta att slå tiodubbla slag. Och dom elektriska stötarna från hans fingrar går inte ens att jämföra i styrka med Travis fingrar. Och lyckan när jag får ett hjärtvärmande sms eller samtal på morgonen är löjlig att ens försöka jämföra med det jag kallade lycka när jag hörde Travis röst på telefonen.

Den här gången hade jag turen att träffa Rätt vid Rätt tillfälle. Och jag vet inte om det är universum eller det där man kallar Gud eller Ödet eller vad det är… Men en sak vet jag. Den här gången betyder det någonting. Den här gången betyder det mer än jag själv trodde.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s