Om gråtande män


Det är någonting med gråtande, vuxna män som får det att brista i mig. Riiitsch säger det. Eller kanske mer ratschhh eller jag vet inte riktigt, men det känns som när ett glas slår i golvet och splittras i bitar som ligger över hela parketten. Och man liksom håller andan precis när man ser hur det faller, men man hinner inte rädda det innan det slår i marken. Precis som jag aldrig kan förhindra hur det brister i mig när jag ser vuxna män gråta.

Jag minns hur det brast den gången för några månader sedan. Min morbror och jag hade haft ett stort gräl och i stridens hetta hade ord skrikits i mitt ansikte som han senare kommit att ångra djupt och nästa dag kom han med svansen mellan benen för att be om förlåtelse – och jag vet jag inte gjorde det lätt för honom och hans redan så stora stolthet. Jag var fortfarande arg där jag satt i fåtöljen med ett iskallt lugn. Men så såg jag upp. Mötte de rödgråtna ögonen och hörde hur hans röst brast. Jag har blivit en sån som jag lovade mig själv att aldrig bli, grät han. Och jag gick sönder.

Jag minns hur hjärtat gick sönder så jag trodde jag skulle falla ihop och dö den gången jag såg min fars rödkantade ögon när man berättade för mig att min mormor gått bort. Det var då jag förstod att man inte ljög – när jag såg min far gråta. Min far som aldrig gråtit i min närvaro, vad jag kunde och än idag kan minnas. Det blev så svårt att andas, så trångt fast det var så tomt, att jag var tvungen att lämna min lilla lägenhet och sätta mig och gå sönder i trappuppgången utanför den finska tantens lägenhet..

Och precis som jag brast då, brast jag första gången jag såg en stor, vilsen tår rulla nedför Mowglis kind och jag minns hur jag där och då lovade mig själv att aldrig någonsin ge honom en anledning att gråta igen, annat än av glädje. För att se honom gråta var som att karva ut mitt hjärta med en rostig kniv utan bedövning.

Igår var det personalmöte på jobbet. Vi satt där, drygt femtio anställda och dom flesta i närheten av min egen ålder, och anade oråd när våra storchefer med glansiga ögon stod framför oss och svalde hårt medan dom berättade att Skanska beslutat riva hela vår byggnad och att där inte fanns annat att göra än att stänga. Bakom mig hörde jag hur Moe inte kunde hålla tillbaks tårarna och hennes snyftande hördes klart och tydligt i den dödstysta lokalen.

Och så hör jag det. Ljudet av hur min chefs röst bryts så att han inte kan fortsätta tala. Det gör så ont… får han fram och får trycka en hand för ögonen för att inte gråta. Och jag vet han gråter för att allt det här, det här stället han byggt upp, det är hans baby. Hans dröm. Den ska jämnas med marken och han kan inte göra annat än att acceptera. Det gör så helvetes ont att säga det här till er, som hjälpt oss att bygga upp vår dröm… Och han kämpar emot, men han kan inte hejda de enorma krokodiltårar som faller. Och alla vet. Vi kommer bli uppsagda. Han behöver inte ens säga det och han vet det själv. Därför gråter han ännu mer.

Någonstans precis där går det sönder. Det där i mig som alltid går sönder när jag ser vuxna män gråta. Jag går sönder tusenfalt där jag, liksom alla andra, sitter och försöker hålla god min och undvika all ögonkontakt för att slippa se hos andra det jag själv känner. Och trots att jag försöker kan inte heller jag hålla tillbaks salta tårar som vill fram. Det kan jag sällan. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med hela grejen med gråtande män som gör så ont att se. Men det är något.

Och det gör så helvetes jävla ont.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Om gråtande män

  1. Men darling!? Du förlorar ditt jobb? Inte kul att höra alls. (Och ditt stora hjärta är mer bekymrad över din gråtande chef. Du är söt.)

    Jag gissar att du är en sån där som landar på fötterna, så jag är inte orolig för dig ändå. Men. Massa kram.

    Och en puss.

    • Ja, jo jag är väl en sån som landar på fötterna antar jag. Jag brukar klara mig fint även om det blir kämpigt ett tag. Och ja.. faktiskt, det gjorde mer ont att se chefen och jobbarkompisar ledsna än själva faktumet att jag förlorar mitt jobb. Vet inte, kanske är konstig i huvudet 😉

      Tack finaste. Stora kramar och pussar

  2. Nej, fan va tråkigt! Men du hittar såkert nåt annat. Det löser sig. Det gör det alltid.
    Å nej, du är inte konstig i huvudet. Bara en medkännande människa och det ska du va stolt över!

    Kram

  3. Pingback: Och så försvann dom sista sydamerikanerna… « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s