Och vissa kvällar går man på bloggdejt


Jag känner genast igen henne. Den röda jackan och det breda leendet lyser upp hela Medis när jag kommer ut från tunnelbanan och trots att jag aldrig förr träffat henne – eller haft kontakt särskilt länge – känns det helt naturligt att krama henne. Och jag tror det tar ungefär två millisekunder att veta jag kommer gilla henne.

Och vi pratar så vi inte vet vart vi är på väg, men på något vänster lyckas mitt lokalsinne ändå ta oss till Carmen. Jag har lockat med billig öl och mitt i allt får jag en present.

– Jag kunde inte riktigt låta bli, skrattar hon när jag bryter mig in i det röda, inbrottssäkra lilla paketet.

Tärningar! utbrister jag med skratt i kroppen och dinglar dom små örhängena framför mig i luften. Jag tänker att jag måste visa Mowgli dom.

Och jag tappar tidsuppfattningen lite, som jag vanligtvis gör när jag trivs med mitt sällskap, och huvudet blir lite rusigt av vinet jag dricker. Och vi pratar bloggkärlek och bloggdejting och om det där med att flytta ifrån allt man känner och om musik. Om musik såklart! Och festivaler. Och hon, precis som så många andra på sistone, rynkar liksom lite på näsan och erkänner skrattandes att hon nog hellre står över det där med tält och festivalfyllor. Och jag fortsätter som vanligt att hävda allting handlar om livebanden. Vi möts nånstans i mitten. Bra liveband och hotellrum, typ.

Kusin Vitamin dyker upp med sina svarta lockar och jag vet inte hur, men när vi tre står ute på en rykis springer vi plötsligt rätt in i J och Snurrkungen från Nicaragua. Och jag tänker att Stockholm är nog rätt litet ändå. Och vi går i gemensam trupp och slår oss ned inne på Carmen igen, alla vi fem. Och samtalen stiger i decibel och ruset i procent och helt plötsligt är klockan tio och bartendern ringer i stängningsklockan och ropar ut att det är sista beställningen som gäller. Man vill vidare, men både jag och HeartvsMind bestämmer oss för att ta oss hemåt istället. Och vi kramas och säger att det här gör vi om och så går vi skilda vägar.

Och jag får bråttom att komma hem till en varm, vacker kropp som har en talang för att alltid lukta gott och vara inbjudande. Mitt hjärta liksom slår dubbla slag när jag når min slutstation och jag – som fortfarande känner mig både energisk och rusig – kan inte hjälpa att benen vill springa hela vägen hem. Och jag springer faktiskt. Springer för att jag saknat honom och för att hans bröstkorg är världens bästa plats och jag hinner tänka han skulle skratta ihjäl sig om han såg mig nu. Om han såg hur jag flyger nedför trappstegen. Och väl där – när nyckeln vridits om och jag andas ut i hans armar – kliver jag in i himlen. Och jag är hemma.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Och vissa kvällar går man på bloggdejt

  1. Vad mysigt det låter :o)

    Och tack vännen för att du ger mig hopp om kärleken och att den där fina känslan du känner faktiskt finns på riktigt. Hoppas jag också få uppleva det…. snart!

    Massa kramar!

    • Åh söta, klart det finns hopp. Och jag hoppas du får uppleva det snart. Egentligen tror jag det mesta handlar om tajming.. Liksom man ska på något vänster lyckas springa in i rätt person vid rätt tillfälle och jag tror det är där det riktiga kruxet ligger 😉

      Kram på dig

  2. Awwh, men söta fina du! Vad glad jag blir!
    Va askul att träffa dig. Jag röstar för mera öl och trevligt sällskap snart igen!

    Kram kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s