TT var snäll. Men så kom svartsjukan.


Jag gick omkring på Systemet med Mowgli. Inför Valborg och allt och då ska det ju inhandlas. Och vi står där bland ölburkar av alla dess slag, men min blick fastnar på högen av TT’s.

TT som i hans initialer. Och namnet på just ölen förstås, hans favoritöl. Och T som i Tatuering och T som i Ta Mig Härifrån. Lite det som definierade vår relation. TT och jag, vi var ett av dom där typiskt omaka paren man ibland ser på gatan och tänker Vad fan gör dom ihop?

Missförstå mig rätt. Jag menar inte jag själv är utomjordiskt snygg – eller han så ful att man kräks – men vi var.. Omaka. Olika. Dag och natt. Ljus och mörk. Glad och tyngd. Lätt och svår. Flirtig och svartsjuk. Dur och moll. Motpoler. Och faktum är att jag inte minns, nu när jag ser tillbaks, vad det egentligen var som fick mig att tycka om honom. För han var så långt borta från min vanliga ‘typ’ av kille och han hade en förmåga att irritera mig som få.

Kanske var det för att han fick mig att känna mig behövd. Kanske var det för att jag under många år sökte mig till det trasiga, det vilsna i tron – eller kanske snarare hopp – om att kunna laga. Leda. Värma. För att jag hela mitt liv velat laga. Fixa. Bygga upp. Ända sedan barnsben. På samma sätt sympatiserade jag med trasiga själar jag mötte, som jag sympatiserade med dom trasiga aktörerna i filmerna. Dom som jag gråtit för och med och velat hålla om och varsamt stryka över håret och viska att allting kommer bli bra. Filmen kommer sluta lyckligt.

Kanske var det någon form av uppror. Det där med att bli ihop med en trasig punkrockare med tatuerade armar och piercings och långt hår och trasiga skor. Kanske..

Jag vet faktiskt inte vad det var, men jag tyckte om honom. Han var snäll. Och känslig. Och mina lyriska estetvänner älskade honom – kanske mest för att han var ett levande bevis på att jag som nästan aldrig var singel inte bara drogs till snygga, populära killar som mest följde strömmen. Det gjorde jag nu inte, men det var så man såg på det. I själva verket tråkade dom ut mig.

Men TT var också osäker. Och svartsjuk. Och han drack mycket. Och svartsjukan och osäkerheten blev starkare när han drack. Och han blev lätt arg. Men han var inte den aktivt aggressiva typen, snarare den mer passivt aggressiva. Den som ger skuldkänslor du vet du inte borde känna men känner ändå. Typen som gärna spelar martyr och surar och dricker och sen får dåligt samvete och blir rasande på sig själv och ber om förlåtelse för att sedan låta allting fortsätta. Som ett ekorrhjul. Ond spiral. Som en låt på repeat. Och vi grälade. Ja, helvete vad vi grälade. För jag har aldrig tolererat svartsjuka – särskilt inte den utan bra motiv. Men han var ju trasig, sa jag till mig själv. Och däremellan alla gräl fanns fina stunder.

Jag brukade sitta på trappan och kedjeröka bort min ilska. För att han inte förstod att det var just det som drev mig bort. Som satte upp tjocka väggar mellan oss. Hans osäkerhet som födde svartsjuka som drev honom att dricka tills vi började gräla och det slutade alltid på den där trappan. Där jag satt och kedjerökte bort frustrerade krokodiltårar.

Uppbrottet med honom blev dramatiskt. Typen av uppbrott man aldrig glömmer. Där fanns inga känslor kvar från min sida. Han hade bönat och bett så länge och så många gånger om fler chanser, bett mig att försöka lite till, bara lite och jag var dum och tyckte synd om honom och höll ut. Bet ihop. Har alltid varit envis och tycker inte om att ge upp när jag väl gett mig in i något. Så när jag väl satte punkt var känslorna borta. Så väldigt borta att jag redan börjat intressera mig för Gitarristen som flirtade med mig på gymnasiet.

Så gjorde jag slutligen slut. Han grät. Var hysterisk och slängde glas omkring sig och försvann mitt i natten för att supa skallen av sig och senare samma natt ringa och säga han skulle ta livet av sig. Hoppa framför tåget. Och framför mina ögon fladdrade bilder av hans tjocka, vita ärr på överarmen och bilder av framrusande tåg och blodiga scener och gråtande vänner och rädslan grep så hårt tag om mitt skenande hjärta att jag tog tillbaks det jag sagt tidigare under kvällen. Kom bara hem, allting blir bra, vi försöker igen, lovade jag.

Det blev aldrig det. Bra alltså. Av dom nästan sju månaderna vi var ihop var det tre för många. Tre månader utan känslor och endast rädsla att han skulle göra något dumt och att han skulle mena allvar när han ringde om natten och grät och sa han skulle ta livet av sig. Fängslad. April, maj, juni… Jag minns dom knappt. Minns bara rädslan och ångesten över hur fast jag kände mig. Minns mina vänner påpekade att jag förändrats, sa jag gått från dur till moll, och man försökte tala mig till rätta. Hur man försökte få mig att förstå att TT var en vuxen människa – ja han var nio år äldre än mig – med ansvar för sitt eget liv och att vad som än hände så kunde inte det ansvaret läggas på mig. Och jag visste ju – men det är så annorlunda när man står mitt i stormens öga. När vinden som viner omkring dig ylar så högt att du blir döv, slår händerna för öronen för att inte höra och kniper ihop ögonen för att inte smutsen ska skava. Man blir dum då. Gör dumma saker. Tänker dumma tankar.

Juli. Månaden då jag fick nog. Gitarristen hade tagit kontakt – jag ville ut. Och vi grälade, TT och jag, i vanlig ordning. Vi bråkade över någonting jag sagt när vi suttit bland vänner, utan att tänka mig för. Någonting om att jag inte trodde på äktenskap eller långa, lyckliga förhållanden med evig kärlek eller något åt det hållet. Jag minns jag inte grät. Det var ovanligt att jag inte grät. Jag grät alltid. Den här gången kände jag inte ens igen min egen röst. Den var kall. Hård. Ovänlig.

– Varför bråkar vi om det här? minns jag att jag skrek. Vad spelar det dig för roll – jag kommer ändå inte vara tillsammans med dig om så många år!

Hans ögon var stora som tefat. Jag minns han blev alldeles mållös när ordens betydelse sjunkit in. Och jag, som inte insett vikten i det jag just yttrat, förstod inte vändningen. Förstod inte varför han började gråta och slutade bråka och tog sin gitarr, sina trasiga Converse och Ramones-tröjan och slog igen dörren efter sig. Men en sak förstod jag. Det tog slut där. Jag var fri.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “TT var snäll. Men så kom svartsjukan.

  1. Torkel

    Herregud vad du skriver underbart. Det är en njutning att läsa även om det handlar om en jobbig sak.

    Jag är glad att TT inte finns i ditt liv nu. Att du gjorde dig fri från honom. Vet att det är svårt när man är mitt uppe i det.

    Stor, stor kram till dig

    • Åhmen ba kärlek till dig ba! Vad glad jag blir.
      Och jag är också glad jag slog mig fri, för jag har det så sjukt jävla mycket bättre nu. Kramar!

  2. Åh, vad jag känner igen mig. Hur man fastnar fast man vet att det inte är bra att man fastnar. Det är obegripligt i efterhand men det är det enda som är vettigt när man är mitt uppe i det.

    Skriv av dig, det är det bästa botet.
    Kram

    • Jamen visst är det så. När man väl är där så blir man förbannad på folk som säger åt en att ta sig ut, men efteråt tänker man att man va jävla dum som inte lyssnade.
      Kul som fan att du kommenterade 😉

      kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s