Valborgsmässoafton


DEL 1.

Utsikten på den enorma terrassen får mitt hjärta att dra efter andan. Det är regn i luften. Jag kan känna lukten, fast Mowgli skrattar åt mig när jag tidigare påpekat jag känt lukten av regn i vinden. Och jag försvinner i det där en stund. I lukten och vinden och utsikten. Låter mig försvinna in i ingentinget och alltinget igen och flyta. Så som jag kommer komma att göra fler gånger under kvällen.

Vi befinner oss bland slätstrukna skjortor och släta hår. Och jag kan inte hjälpa att jag känner mig vilse. För min skjorta är skrynklig, mitt hår faller i ostyriga, oregerliga vågor och den enorma villan får mig att känna mig ganska liten, fastän alla är trevliga och vänliga och ler. Om det här varit Stockholm Boogie hade jag varit Hoffe och Jerka i mötet med schtekarna i den fina bilen. Ungefär så känns det.

Och man pratar om golf. Jag kan inget om golf. Alls. Mer än Tiger Woods-historierna jag blivit tvångsmatad med dom senaste månaderna av alla medierna. Och barn pratar man. Jag är inte särskilt intresserad. Det ligger för långt bort. Och förlovningar och köp av bostäder och affärer i Hongkong. Och jag sitter på en stol, med benen vikta under mig till skillnad från alla andra, med ett glas champagne i handen som aldrig blir tomt trots att jag hela tiden dricker och jag kan inte låta bli att försvinna sådär. Flyta. Låta tankarna vandra och dagdrömma mig bort till soliga dagar och sommarregn och åskväder. För det är så jag gör när jag känner mig vilse. För det här är inte min värld. Den här världen är så långt borta från min egen att jag känner mig som en vildkatt i en för trång bur. Rastlös.

Kalinka flinar mot mig från andra sidan bordet. Glasbordet som skrämmer mig lite. Som gör att jag tar det försiktigt, försiktigt varje gång jag ska ställa ned mitt glas. Jag inbillar mig lite att han anar min vilsenhet när han höjer sin öl mot mig i en skål med det där sneda leendet på läpparna och jag rodnar nästan. För jag inser jag måste verka ganska tråkig där jag sitter och känner mig vilse och blyg och låter tankarna dra med mig på äventyr ingen annan kan se.

Och jag tänker igen; det här är inte min värld. Och jag känner mig så dum.

DEL 2.

Det är födelsedagsfest. Jag förstår det först när folk börjar sjunga utanför dörren till det gula radhuset. Du sjunger ju inte, flinar Mowgli och stöter skämtsamt till mig i sidan och jag blir generad. För jag har varit fullt upptagen med att försvinna igen. För jag är orolig att jag inte ska trivas.

Vi möts av välkomstdrinkar som får det att sticka lite i mina ögon. Och jag sveper. Mest för att om jag smuttat hade jag aldrig fått det i mig, men också för att jag känner att fyllan kan komma att behövas. Så jag dricker. Vi dricker. Alla dricker. Och så småningom börjar jag slappna av. Hittar bland allt folk en och annan som inte får mig att känna mig vilse. Och jag tänker med lättnad att det här, det här är mer min värld. Radhus, massa brokiga människor av alla de typer, ljudet av Hoffmaesto från vardagsrummet och halvdana groggar. Och jag ringer min syster och Kusin Vitamin och en vän i England. Säger till Kusin Vitamin att snart, mycket snart, samlar vi gänget och går ut och dansar och hamnar på efterfest till klockan åtta och chillar i omatchande kläder och sjunger på gator och torg och annat sånt som vi gör. Och jag blir tårögd och får andas djupt när syster säger hon saknar mig. För hur jag än gör, vart jag än är, så är jag alltid för långt ifrån henne. Och min vän i England säger åt mig att slappna av. Just be yourself, they’d be fools not to love you. Everyone loves you, säger han mjukt och orden träffar rätt.

Och jag vet inte vad som händer, men det vänder där. Vinden. Jag slutar försvinna och rastlösheten ger vika. Och jag vet inte hur, men jag finner mig sittandes vid ett pokerbord bland folk som vet hur man gör och jag kammar hem vinst efter vinst som om jag aldrig gjort något annat och hela grejen förbryllar mig. Berusar mig. Och jag minns inte ens namnen, men jag blir bundis med pokerkillarna och vi highfivar och dunkar varandra på ryggen och man säger jag är livsfarlig. Se till att ta vara på den där, säger Coach till Mowgli. Hon har sinne för det här. Hon är iskall.

Och jag känner mig lite som en boxare i en boxningsmatch som sitter och blir masserad och baddad med vatten. För där jag sitter och spelar står folk och masserar mina axlar och en hel tjejskara står och leker med mitt hår, pratar om det, känner på det, flätar och fotar. Precis som om jag är deras lilla docka. Som man gjorde när man var liten. Och jag tycker det är lite komiskt allt det där. Att dom äldre tjejerna med de släta håren förundras så över mitt ostyriga, vilda.

Och jag ringer till vännen i England igen och tackar. Jag behövde visst bara slappna av, berättar jag för honom och han skrattar och säger att han sa ju det. Och visst är det väl så. Att ibland behöver man bara slappna av så ordnar sig resten. Så har det varit hela livet och så kommer det nog alltid vara. Och så tänker jag att ibland är det nog så att man lite är sitt eget hinder. För i slutändan, när jag sitter där i taxin med Mowgli, tänker jag att det var en rätt hyfsad kväll ändå. Och fan.. Kanske ska man lära sig poker på riktigt..

Hoppas ni hade en trevlig valborg därute.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Valborgsmässoafton

  1. Carro

    Hej söta! Jag måste bara säga att jag diggar dig som fan! Jag hittade dig via Mowgli för ett tag sen(efter lite detektivjobb, haha)och jag blir bara så glad när jag läser både dina och hans texter! Hur känslorna blir så tydliga, när han skriver om dig, hur du skriver om honom, men även om de svåra grejer som ni båda har varit med om. Jag fick ont i magen när jag läste inlägget om 4 mils-snubben, men det är ju så viktigt att läsa om sådant, så vi andra också kan se tecknen. Och tycka att vi är värda precis motsatsen, som med Mowgli! Och det blir så extra tydligt när man ser kontrasten mot det som är bra sen, bra på riktigt, inte bara för att man vill att det ska vara bra. Vi e fan värda det lätta rätta, allihop! Kram!

  2. Åh söta… Kan inte sluta le när jag läser din kommentar och faktum är att jag nyss upptäckte jag hade tårar i ögonen. Tack, tack, tack för din kommentar! Den kändes liksom.

    Och ja… vi är fanimej värda det lätta rätta. Det är vi.
    Nu du, nu är jag himla nyfiken på dig! Vem är du?

    Kramar

    • Carro

      Åh, men vad glad jag blir att du blev glad! Jag är på väg mot 26, född i Sollentuna men uppvuxen i Skåne(landet, liksom, bästa grejen!), pluggar till sjuksköterska och ska bli barnmorska när jag blir stor på riktigt! Älskar havet, är alltid kär i Bruce Springsteen och tycker champinjoner är fullständigt vidrigt!
      Kramar!

      • Klart jag blev glad! Läste ju kommentaren du skrivit på Mowglis blogg också och just det där med att det en obetydligt liten människa som jag skriver kan påverka folk, just det betyder grymt mycket. Jag tror det nog kan vara bland den bästa kritiken man kan få som skribent – att man har förmågan att påverka. Vare sig det är negativt eller positivt (fast jag är jävligt glad det är positivt haha)

        Så du bor i Skåne nu? För annars (elle i vilket fall) tycker jag du ska pallra dig till huvveschtan och träffa oss 😉
        Och yes! champinjoner är gross!

        Kramar

  3. ÅÅh, det här är det charmigaste inlägget jag läst på länge…
    Vilsenhet i ett galet ruffs är alltid bra trubbel. Du är bra!=)
    Din vän har säkerligen rätt; Just be yourself, they’d be fools not to love you.
    Love!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s