Om det här med barn


Jag förvandlas till ett överexalterat barn igen när jag springer upp för trapporna och ropar till min åttaåriga kusin Prinsessan Flora att skynda sig. Efter oss kommer en fyraårig Lilla Kaxig i full fart och springsnubblar uppför trapporna för att hinna ikapp oss till djuren på Skansen. Och jag skrattar för Lilla Kaxig är så rolig när hon skriker att vi är för snabba och jag tänker på Lille Skutt i Bamsevisan och stannar för att vänta in min lilla, lilla kusin. Hon som underhöll Mowgli hela min födelsedag. För underhålla, det kan hon allt, Lilla Kaxig.

Solen går i moln och det blir kallt, så kallt att jag måste slänga på mig jackan igen, högst motvilligt. För det går liksom inte riktigt ihop det där. Kyla och jacka och samtidigt vår och glada utrop på Skansen. Och vi klappar i händerna när vi ser apor slänga sig från det ena trädet till det andra och jag dör lite när lemurerna ligger som en enda stor ihopkurad boll och tittar på oss med oranga, sömniga ögon och jag önskar jag kunde krypa ihop till en liten boll där med dom och mysa i värmen och deras mjuka päls. Och vi hoppar från sten till sten och Lilla Kaxig säger den stora grisen är lite ful och Prinsessan Flora påpekar att den inte alls är ful, bara gammal och lite smutsig.

Och min mamma och moster skakar på huvudet åt mig när jag med kusinerna i släptåg skuttar bort för att klappa på kossor och skratta åt vingliga lamm och kvacka åt gässen som simmar i den lilla dammen. Men dom vet ju hur jag blir när jag är med djur. Barn på nytt. Eller bara mer barn, för jag har nog aldrig riktigt slutat vara barn. Kommer nog aldrig sluta. Och just där, just precis där, bland kusiner och galna mostrar och mödrar och turister och en himla massa djur, är det svårt att låta bli.

Senare vandrar vi upp och ned för backar och alla är vi helt slut. Och vi pratar om Mowgli. För han kommer ofta på tals. Och nu när vi hälsat på både varg och björn och enorma visenter och en tjock säl som hette Moses, så får liksom mamma och moster en syl i vädret och dom är så väldigt nyfikna på min Mowgli. Dom tycker om honom, det berättar Prinsessan Flora. Och jag tittar på en sovandes Lilla Kaxig i vagnen och tänker att ja, dom gör nog det. Och det känns bra.

– Han tycker om barn va? säger mamma och vi vet alla hon syftar på hur han lekte med Lilla Kaxig och Prinsessan Flora och jag nickar.

Åhååå! utropar Moster Galen och glittrar sådär lite extra med de mörka ögonen. Sådär som mina chilenska släktingar gör när det börjar pratas om barn och pojkvänner och mat och sådana saker.

Och jag himlar med ögonen och skrattar. För det är så jag gör. Och allt det här har jag hört förr. Jag är ju trots allt äldsta kusinen i släkten. Borde väl bygga bo och såntdär snart, tycks det litegrann. För det är ju så man gör. Där.

Och jag tycker om hundar, säger jag med en axelryckning och försöker verka oberörd, fast jag i hemlighet rodnar lite.

Ni får kompromissa, säger Moster och blinkar med ögat.

– Jaaaa, säger Prinsessan Flora där hon går en bit framför oss. Ni kan föda barn som ser ut som hundar!

Och jag tänker att jag tycker himla mycket om min släkt. Fast dom är alldeles hopplösa på att hålla sig till sitt eget, inte lägga sig i och inte sticka ut. Fast dom är pinsamma och högljudda och gråter i tid och otid och är grälsjuka. För jag vet ju, allt det där bottnar i kärlek. Och just kärlek, det har jag aldrig lidit någon brist av. Det gör man inte. Inte i min tjocka, högljudda, färgstarka familj.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

12 responses to “Om det här med barn

  1. Du borde komma och besöka mig på jobbet ser jag 😉

  2. mh

    Haha, det här låter som min härliga blattefamilj.
    Och chilenare, ja även det har jag i släkten. Hon är världens bästa svägerska och har fött världens finaste brorson. Det för att han är lik min bror daaa… moahahahha
    Men jag kompromissar och drar till med ett:
    Chi-chi-chi-le-le-leeee!

    • VIVA CHILE! svarar jag då 😉

      Ja… Chilenare det är grejer det. Och härliga blattefamiljer med 🙂 Och härliga familjer överhuvudtaget, det är grejer det!

      Kram på dig

  3. Jo

    Det är bra med bevarat barnasinne, livet blir så mycket roligare då 🙂

  4. She

    Underbara ord, underbara kärlek … och underbart att alltid behålla barnasinnet …

  5. Hahaha! Föda barn som ser ut som hundar… jojo, det hade varit nåt!

  6. relationskrisen

    Vilken underbar kommentar! Barn som ser ut som hundar! Haha.

    Eller kanske skaffa hundar som ser ut som barn? 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s