Asiatvinter


Det var första vintern efter gymnasiet och jag hade sedan en tid tillbaks brutit med Fyra-mils-killen och levde mitt liv mest på nätterna efter jobbet, dansandes till musiken på stans inneställen och high-fivandes med utkastarna och krogägarna. Dom flesta av mina vänner som betydde något hade flyttat ifrån mig. Nya städer, nya skolor, nya liv. Och helvete vad ensam jag kände mig. För jag var kvar och ganska vilse och sökte tröst i nattmörkret. Och vinet. Och dansandet.

Spenderade all min tid med mina tre asiater, mina partners in crime. Killarna som kände folk som kände folk och som köpte klockor för 23.000 utan att blinka medan jag blev upprörd där jag stod och tittade på. För själv hade jag aldrig varit bra på pengar. Och att köpa så dyra klockor var för mig vansinne. Men dom bara skrattade. Och spelade. Helvete vad dom spelade. Tjockis och QB och KenKen. Den ena knasigare än den andre.

Ken-Ken var kär i mig och övertygad om att om han bara var tillräckligt enträgen så skulle jag nog bli kär i honom med. Och fan vad han kämpade. Och jag var ju så ensam och så dum och följde med på filmkvällar och utekvällar och drack mig full i hans soffa när hans farfar hade dött och jag tröstade och jag skrattade och vi gick ut och åt på Alla Hjärtans Dag för vi var så jävla ensamma och det var inte förrän jag fick en enorm bunt rosor och hörde hur min favoritlåt sattes på i restaurangen som jag fattade att han menat det som en dejt. Och jag frös till is ungefär där. För han visste ju jag inte ville. För att jag sagt det. För att han borde förstått när jag var ute hela nätterna och kysste främlingar på mörka dansgolv och däremellan grälade med Fyra-mils-killen som inte klarade av att jag var singel.

Och någonstans där blev han svartsjuk. Han hade svårt att acceptera att jag tydde mig till QB och Tjockis och att jag kände mig mer bekväm och valde att sova hemma hos dom på fyllan istället för hos honom. Och efter ett tag kunde vi knappt jobba ihop, för han var så arg och jag försökte släta ut men han ville inte släta ut för han ville bara ha mig och då spelade utslätandet ingen roll. Och jag sa jag inte ville ha honom, gång på gång berättade jag att jag inte kände något men han tolkade mig fel. För ville jag inte ha honom ja då måste det vara så att jag egentligen var med Tjockis. Eller QB.

Ken-Ken menade på att det var orsaken till att jag sa nej till honom och jag förstod nog aldrig riktigt resonemanget eftersom alla visste både QB och Tjockis var upptagna på sina håll och nej, så var det visst inte sen, för Tjockis tyckte visst om mig men det skrattade jag bara åt, fastän Ken-Kens ögon smalnade. Och nånstans där började lögnerna och dom påhittade ryktena och jag vet inte.. Jag fattade ingenting och ville inte fatta heller  och det var så mörkt och kallt allting och ungefär där så valde jag att ställa mig i ett hörn bakom macken och låta tårarna rinna, för jag var världens ensammaste och på den tiden tog jag åt mig av det jag hörde.

Och då kom Tjockis, som egentligen inte var någon tjockis, och höll mig sällskap. Tyst och kedjerökandes vid min sida. Och det var just precis vad jag behövde. Tystnad. Och en arm om mina axlar.

– Jag skjuter honom åt dig, sa han. Och precis där, där han stod med en tröstande arm om mina skakande axlar och erbjöd sig att skjuta en av sina bästa vänner för att han gjort mig ledsen, förstod jag. Och jag mindes ett samtal på fyllan. Och då han gått emellan när Fyra-mils-killen ville slåss med killen jag kysst på dansgolvet. Och alla gånger han fått mig att skratta när jag gråtit.

Och precis just där blev han en av mina finaste vänner. För att han tyckte så vansinnigt mycket om mig att han valde att inte berätta det. För att han nöjde sig med att vara min vän.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Asiatvinter

  1. mh

    Tack för fina kommentaren!

    Känner igen mig i det här äckligt mycket.
    För mig har det alltid varit så här;
    Jag får höra rätt saker av fel personer.
    Och rätt personer säger typ ingenting.

    • Tack själv 🙂 Kul att du börjat kommentera här..

      Jo… Det blir visst så en del. Det där om att höra rätt från fel och vice versa. Märkligt är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s