‘And there’s you and me and all other people and I don’t know why I can’t keep my eyes off of you’


Jag vaknar av att solen lyser igenom den blå rullgardinen i Mowglis rum. En enda intrasslad hög av lakan och täcke och kuddar och jag ligger där och ler för mig själv. Blicken fastnar vid taket. Och den lappen som sitter fasttejpad där sedan en tid tillbaks. Den som jag spenderade en halvtimme hoppandes och skrattandes i hans säng för att klistra fast däruppe medan han var på jobbet. Jag läser och solens varma strålar lindar sig mjukt runt mitt hjärta när jag tänker hur det jag skrivit fortfarande stämmer. Trots saker som händer omkring oss som kan vara nog så skrämmande.

Jag kommer att tänka på igår och på hur vi satt där i solen. Hur underbart det var att ligga med huvudet i hans knä medan hans fingrar lekte i mitt hår och vi skrattade åt samma saker, utan att säga något. En blick bara, och så skrattade vi i någon form av hemligt samförstånd. Och jag var så glad över att få ta med honom hem till min tjocka, högljudda, chilenska familj som bakom hans rygg gjorde tummen upp åt mig och nickade gillande. Och jag såg det på dom. Han flyttade in i deras hjärtan på tre sekunder och där stod jag och tittade i ren förundran.

– Jag mördar dig om du gör slut med honom, viskade moster när hon kramade mig. Jag önskar Kusin Vitamin kunde hitta en sån… Har han någon bror?

Och min treåriga kusin gav honom godkänt efter att hon den första timmen envisades med att ”inte orka se på honom” och spelade blyg fast hon är den minst blyga ungen på hela jorden. Jag stod och tittade på honom när han lekte med henne, outtröttligt och skrattandes, med en svällande stolthet i bröstet över den fantastiska killen som jag har turen att kalla för pojkvän.

Jag talar om det för honom när vi ligger och halvsover i sängen. Att jag känner mig så jäkla stolt över att han vill vara min. Och han skakar på huvudet och jag blinkar till och säger igen att jo, det är jag och tänker att han måste ju se det när till och med random folk på stan kommer fram och säger att jag ser så väldigt förälskad ut. För jag känner mig som en enda stor självlysande, svävande lyckobubbla som hela tiden växer och blir större och starkare och mer självlysande och svävande och samtidigt står jag kvar på jorden. Och damn.. Jag hoppas han förstår. Det är ju han som gör mig sådan. Det är ju han.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “‘And there’s you and me and all other people and I don’t know why I can’t keep my eyes off of you’

  1. det var förbenat vad mycket vårkärlek det var nu då…

  2. Vill nästan gråta av lycka för din skull…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s