Om löften och svunna tider


Jag kommer att tänka på den kvällen jag låg där med huvudet i hans knä och vi tittade på True Blood. Jag minns jag grät, i smyg, för Suki påminde om den flicka jag en gång var för många år sedan. Då jag insåg att min egen mormor var borta. Samma ilska mot omvärlden. Samma oförmåga att riktigt ta in och känna. Tills fördämningen brast.

Mowgli strök mig på kinden den kvällen och upptäckte mina tårar. Och han sa jag var fin och jag blev generad, men kunde inte hindra tårarna att hitta ut. För vatten funkar så. Hittar alltid nya vägar om man försöker hindra det. Jag är också som vatten. Hittar vägar och kryphål och sätt att ta mig fram där det inte går.

Och jag minns löftet från Han på Andra Sidan Jorden. Det han gav mig för fyra år sedan, när jag satt i en alldeles för liten lägenhet med en Gitarrist som inte förstod min sorg eller dom svarta hålen som slukade mig och allt omkring mig. Löftet han gav mig för att han någonstans förstod och som nu får mig att minnas det där brevet han skickade när han fick veta vad som hänt. Han visste före mig. Och jag svarade aldrig på brevet, glömde bort det… Och jag tänker jag måste åka dit. Snart. För jag har aldrig sett min mormors grav, aldrig sett vart hon vilar, aldrig fått ta farväl… Och han har lovat att ta mig dit.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om löften och svunna tider

  1. din syster

    Åh.. nu fick du mig att gråta tokfia. Jag vill också se mormors grav, vill också kunna ta ett riktigt farväl. . men det där ordet ‘farväl’, det gör ont i bröstet på mig när jag säger så. Jag vill inte ta farväl, jag kan inte.. kan inte ta farväl av min egna, underbara, lilla chepita. Jag önskar bara att hon kunde stå där på trappan i quilpue när vi kommer, kunna höra hennes skratt, doften av henne och hennes köttfärssås. . . det gör ont i mig när jag vet att det inte kommer att hända. Fast som tur är kan jag fortfarande känna hur hon dofta, hur hon skrattade och hur hennes köttfärssås dofta. . men jag är rädd att jag en dag inte ska kunna känna det längre.. Ända sedan den dagen hon dog har jag varit rädd för mörkret, mörkret det skrämmer mig, mer än nånsinn… och varje gång jag gråter så är ‘ya po, no llores, no llores’, det ända jag hör.

    Jag saknar henne så.

  2. Pingback: Om bräcklighet och att aldrig veta « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s