Om Gitarristen och Svartsjukan


Och så poppar Gitarristen upp i mitt huvud. Han jag var ihop med under större delen av gymnasiet och som var min första stora kärlek. Vi var ett riktigt radarpar en gång i tiden. Typen av förhållande som är som en bok vars blad vänds av sig själva. Passionerade, unga och med drömmar så stora att dom senare skulle sluka oss hela, men det är en helt annan historia. Nu såhär i efterhand är det så lätt att försköna. Se allt det där jättefina med oss och glömma det mindre fina, det som fick oss att glida isär. Även om jag vet att jag nog har den största skulden i just den biten med att glida isär, så måste jag ändå erkänna han också hade sina sidor som liksom kvävde mig litegrann.

Det är när jag tänker på Travis och Mowgli som jag minns kvällen då vi satt där i soffan i lägenheten han delade med sina två bästa barndomsvänner. Det var jag, Gitarristen, barndomsvännen Viktor och hans flickvän Bettina. Vi tittade på Troja och jag och Bettina kommenterade killarna i filmen.

– Älskling… Om du får Brad, då är det väl okej om jag sätter på Briseis? sa Viktor.

– Sure. Bara jag får Brad så. Och du då? svarade Bettina och vände sig till mig.

– Johnny Depp. Jag skulle inte tveka! Fan finns det nån sexigare?

– Ja, Brad..

Och så blev det knäpptyst. Det enda man hörde var ljudet från filmen, men det var inte den typen av tystnad som ibland uppstår när man är uppslukad av en film, utan den där tjocka typen av tystnad som uppstår när man vet att någon trampat i klaveret. Jag förstod inte först, för Gitarristen och jag hade inte varit ihop mycket längre än en månad. Och jag försökte intala mig själv att det nog bara var jag som överanalyserade, sådär som jag hade en förmåga att göra på den tiden och ibland fortfarande har.

Senare på kvällen var vi nere i tvättstugan och tystnaden följde med. Och jag förstod fortfarande inte. Där stod vi, Gitarristen och jag, vi som aldrig var tysta, och vek tvätt utan ett ord. Kommer aldrig glömma hur frustrerande det var att känna som om jag gjort någonting fel, utan att ha den blekaste aning om vad det var jag hade gjort. Och till slut stod jag inte ut med mer tystnad.

Alltså.. Vad har jag gjort?

– Inget.

– Vadå inget? Du pratar inte med mig..

– Det är inget… Du borde veta själv vad det är..

Jag fick dra det ur honom. För jag var inte och har aldrig varit någon tankeläsare, hur gärna jag än velat ibland. Och det visade sig att han blivit arg på mig för att jag sagt det där om Johnny Depp. Respektlöst, tyckte han. Löjligt, tyckte jag. Och jag spenderade den nästkommande timmen med att försöka förklara mig själv, släta ut, trots att jag egentligen inte tyckte jag gjort något fel alls. För hur stor var ändå sannolikheten att jag skulle springa på Johnny Depp i den lilla staden vid Vänern jag bodde i? Och nånstans måste han väl ändå förstått att jag inte var fullkomligt allvarlig med att jag skulle vara otrogen om jag träffade en kändis?

Jo, han förstod. Men det var respektlöst. Och han skämdes över mig. Och jag blev skitförbannad. Ändå stod jag kvar och försökte släta ut. Konflikträdd. Jag var sån i början på vårt förhållande. För jag var så kär och han så bra, så mycket bättre än mig, och jag ville så gärna han skulle tycka om mig. Och det gjorde han ju, det vet jag, men jag var osäker back then. Behövde bekräftelse. Men nu när jag ser tillbaks på det hela blir jag ändå irriterad på mig själv. Varför sa jag inte bara han var fånig? Varför skulle jag vara duktig och fin och snäll och stryka honom medhårs? För en sån sak?

Men sån var han, min Gitarrist. Svartsjuk på min förälskelse i Johnny Depp. Och det höll i sig under alla år. Jag tror aldrig vi såg en Johnny-film ihop nu när jag tänker efter. Det var det istället jag och Skitstor som gjorde, han som förstod. Och nu såhär när jag tänker tillbaks undrar jag varför. Varför man ens blir svartsjuk på en människa man vet att man troligtvis aldrig kommer att stöta på? När man vet att sannolikheten att bli påkörd av en lastbil fylld med clowner antagligen är större?

Jag förstod inte då. Jag förstår inte nu. Kommer nog aldrig att göra.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Om Gitarristen och Svartsjukan

  1. Pingback: ‘Friends are lost by calling often and calling seldom’… But some friends are just never lost at all. « I think it's a Rainbow

  2. Vänern? Åh, jag älskar Vänern och Skaraborg och dialekten. Vilken stad bodde du i?

  3. Hahahaha roligt 😛 Precis där!

  4. Pingback: Saviour « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s