Bara vara jag


Det är kväll och jag är hemma hos Mowgli. Kalinka också. Vi lyssnar på musik och rummet badar i stearinljusens mjuka sken och sveper shots och dricker drinkar. Står ute på balkongen och jag huttrar medan vi leker skorsten och senare blir vi för lata och öppnar bara dörren istället när någon börjar plocka med ciggisar och tändare. Jag smygfotar. Som vanligt. Och Mowgli töntar sig på bild. Och jag skrattar. Jag utklassar killarna i ”Gissa artisten” och gör stora ögon och skrattar högt när varken Kalinka eller Mowgli känner igen AC/DC, Iron Maiden, Kiss, Fleetwood Mac…

Det är skandaaaal! utbrister jag gång på gång där jag ligger raklång på golvet och skrattar åt hur dålig förlorare Mowgli är.

Och vi blir fulla och kokar korv som jag får ansvaret för men glömmer bort. Och Mowgli skakar på huvudet åt mig och säger jag är hopplös och jag skrattar och kontrar med att jag sa ju från början jag inte är någon hemmafru. Och mitt i allt bestämmer jag mig för att jag måste läsa min systers blogg och jag får reda på saker jag inte borde veta och ringer upp.

– ÄR SALAS HEMMA!? nästan skriker jag i telefon.

– Va? Men.. Hur vet du det!? Du ska ju inte veta! Det är ju en överraskning!

– MEN DÅ KAN DU JU INTE BLOGGA OM HUR HANS TJEJ FÖLJER MED DIG PÅ PROMENAD!! fortsätter jag nästan-skrika, men nu börjar jag gråta också så jag börjar skratta. Känner mig generad där jag sitter med rinnande tårar i Mowglis vardagsrum, med Kalinka på balkongen och Mowgli i köket. Tröstar mig själv med att jag är ju faktiskt lite full. Fast jag vet det har ingenting med det att göra.

Men säg inte till någon att du vet, okej? Det skulle va en överraskning till din födelsedag ju… säger syster generat.

Och jag nickar och lovar att låtsas som om jag ingenting vet. Och vi lägger på och jag fortsätter att storgråta en skvätt, samtidigt som jag skrattar och Mowgli kommer och sätter sig bredvid mig och stryker mig över håret och jag kryper upp intill honom och gråter lite till.

– Dumma familj… mumlar jag med ansiktet mot hans bröst och han hummar. Jag har inte sett brorsan på nästan två år och så håller dom hemligt att han kommer hem..!

Och senare står vi i köket han och jag och han har armarna om min midja och trycker mig intill sin varma kropp. Kysser mig på huvudet och ler.

– Vet du hur mycket jag älskar att du är sånhär? mumlar han.

– Vad menar du? frågar jag, för jag förstår inte riktigt vad där finns att älska med att jag börjar gråta bara sådär och blir alldeles svart i ansiktet.

– Att du är så känslosam. Att du kan vara känslig när du är med mig..

– Äh… mumlar jag mot hans bröstkorg och känner mig generad igen, men det gör ingenting för jag känner mig så väldigt väldigt omtyckt där jag står i hans armar att jag är på väg att börja gråta igen. Och jag undrar om han vet att han är den första manliga bröstkorgen jag låtit mig vara känslig mot på flera år, som betyder något. Jag undrar om han vet att han är den första jag haft ett riktigt förhållande med sen Gitarristen, som fått se mig och bara mig. Inga spel. Inga fasader.

För med honom vill jag inte ha dom. Jag vill bara vara jag. Och för en gångs skull så tror jag faktiskt att det räcker, att jag räcker till. Jag hoppas det.


Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Bara vara jag

  1. Så glad för din skull vännen. Både att du ska få träffa din bror och för att du har en kärlek vid din sida.

    Massa kramar!

  2. Är också glad för din skull. Och du, jag är ganska övertygad om att du, och bara du, räcker gott och väl. Till och med så det blir över 😉

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s