Om Spanjoren


Det var sommaren 2008 och jag var vilse igen. Hade sökt mig till Spanien några månader tidigare för att söka efter mig själv och efter meningen med livet. Som dom flesta andra. Hade fått en chefspost på företaget jag jobbade för och jag visste inte alls vad jag höll på med, egentligen. Kämpade för att hålla huvudet över vattenytan och klarade mig för det mesta, men det tog på mina krafter och jag sökte återigen närhet. Det var så jag träffade Spanjoren.

Han jobbade i köket på mitt hotell. Jag minns fortfarande inte riktigt första gången vi talades vid, men jag tror det var kvällen då en gemensam vän bjudit med honom ut. Vi skulle alla ner till Magaluf och dansa och jag minns han hela tiden log mot mig. Såg nyfiken ut och var trevlig och hade nära till skratt. Och han var så väldigt olik dom andra spanjorerna, dom som stod parkerade vid väggarna kring dansgolvet och sökte med blicken. Jag trivdes i hans sällskap. Han var alltid så glad – och jag behövde någon som lyfte upp mig.

Det tog inte lång tid för oss att börja dejta. Och eftersom vi båda alltid varit sådana som gärna skippat dejtandet och hoppat direkt in i nästa fas, så tog inte det heller särskilt lång tid och snart visste alla att vi var ett par. Och jag minns alla dom nätter vi låg på balkongen i hans familjs trånga lilla lägenhet och tittade upp på stjärnorna och pratade musik. Vår egna lilla koja i direkt anslutning till hans lilla, lilla majaplantage. Där sov vi. Nästan varje natt. Och han brukade berätta för mig om sin musik, flamencosångare, och jag brukade berätta för honom om mina drömmar. Och han blev alltid tyst. För han visste mina drömmar inte var kompatibla med hans egna.

Mina chefer brukade klappa mig på ryggen och skrattandes kalla mig för hjärtekrossare av rang. Kanske hade de rätt ända från början, men jag vet att deras ord senare brukade ringa i mina öron. Trots att dom var menade som ett vänskapligt skämt. Jag minns jag tog åt mig, för jag visste jag sårade honom. Spanjoren med dom uttrycksfulla ögonen som bad mig stanna på hans ö. Som gjorde allt för att jag skulle älska honom.

Han tog med mig på hotell en gång. Det var dagen innan han tog med mig på El Barrio-konserten på arenan och han hade planerat det länge, fick jag senare veta. Spenderat halva sin lön på att överraska mig och göra mig glad. Och jag minns fortfarande hur förvånad jag kände mig när jag fick öppna ögonen och fann mig själv stå på en balkong vars utsikt fick mig att hålla andan. Och jag blev glad, självklart blev jag glad, men jag undrade. Varför gjorde han det där? Han visste ju…

Vi lät timmarna fly medan vi vandrade barfota på sandstränder och åt melon och badade i jacuzzis på hotellets spa-avdelning och jag var lite smårädd för kvällen och hur den innebar att jag skulle hamna ensam med honom i ett hotellrum. Bara han och jag. Och alla hans förväntningar. För jag kände det på mig. Där fanns någonting kvar, fler överraskningar. Och nu skrämde dom mig lite.

Jag satt där på balkonggolvet iförd en mjuk, vit hotellmorgonrock när han dök upp bakom mig med ett litet paket i handen. Och jag minns hjärtat nästan stannade när jag förstod det var en ask och genast visste vad som fanns däri. Han måste ha sett paniken fladdra till i mina ögon för han skyndade sig att lugna mig.

– Jag.. Det är ingen sån ring.. sa han och det skar i mitt hjärta när jag, trots att han försökte dölja det med ett leende, hörde hur sårad han lät. Jag hade gärna velat, men jag vet ju.. du skulle sagt nej.

Han grät när han lämnade mig på flygplatsen. Trots att han kämpade emot. Och jag grät jag med. För det gjorde ont att se honom ledsen och veta jag var orsaken. Men jag brukade trösta mig själv med att han nog snart skulle glömma. Finna någon ny. Enklare. Mer värd hans tid och presenter och kärlek. För jag visste inte hur man skulle ta hand om den. Och med tiden började jag glömma bort honom, för en människas minne gör så ibland. Glömmer. Och utav mitt huvud och mitt hjärta har det alltid varit hjärtat som varit starkast och Spanjoren fick aldrig riktig tillgång till den delen av mig. Den var upptagen.

Men han har inte glömt. Han låter mig veta det ibland. Han lät mig veta det igår när jag hittade en lång kommentar på en gammal bild från Spanien på Facebook. Och jag undrar varför han fortfarande hoppas på att jag ska ändra mig. Undrar varför han fortfarande tycker så mycket om mig. För allt jag gjorde var att göra honom illa, trots att jag inte menade det.

Och sen tänker jag att jag är dum som undrar. För jag vet ju svaret.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Om Spanjoren

  1. Så fint vännen… tack för att du delade med dig av det minnet!

    Kramar

  2. Fint fint fint. Fan vad du skriver fint. Underbar berättelse. Mer sånt

    Kram

  3. Pingback: Om märkliga känslor som föds « I think it's a Rainbow

  4. Pingback: Om Easy och en nattlig serenad « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s