Om en svällande känsla


Jag ligger här i hans säng och läser igenom mina egna blogginlägg. Märker själv hur mycket dom förändrats på sistone. Märker hur Han med Bröstkorgen letat sig in i varje litet inlägg, på samma sätt som han letat sig in i mitt huvud och hjärta. Och jag skrattar åt mig själv, för mina egna tankar roar mig. Skrattar åt hur jäkla såld jag faktiskt är.

Igår vandrade vi runt i stan, hand i hand, han och jag. Jag följde med honom på lägenhetsvisning och jag kunde inte sluta småle för mig själv där jag tassade runt i lägenheten, tittade på honom i smyg när han gick runt och knackade på väggar och ställde frågor och hummade för sig själv. Kunde inte riktigt hjälpa att jag kände mig lite imponerad. För jag är så väldigt dålig på sådant, affärer, och han verkade så väldigt säker på vad han gjorde..

Och han tog mig till Observatorieparken, höll mig i handen när jag skrattandes halkade uppför och där stod vi sen en stund och tittade ut över alla taken medan han berättade för mig om gånger han varit där med vänner och jag själv fantiserade om att sitta där med honom en sommarkväll med en flaska vin och bara sucka, sådär som man gör när man bara känner hur bra allting är och man inte vill vara på nånannanstans på hela jorden utom precis just där man är. Och igen tittade jag på honom, sådär halvt i smyg, och kände den där svällande känslan i bröstet.

Och samma svällande känsla höll sig kvar när vi satt där på fiket, intrasslade i varandra, och tittade på paret en bit bort. Blonda, med svarta Ray Bans och den där lite utstuderat svåra looken. Han läste tidningen och hon.. Ja, jag vet faktiskt inte vad hon gjorde men dom sa inte ett ord till varandra under hela tiden och vi kunde inte sluta titta och undra.

– Gud vad tråkigt dom måste ha det i sängen, sa Han med Bröstkorgen.

– Mmm.. Har säkert lampan släckt också, instämde jag.

– Sånnadär som ääälskar säkert..

– Ja.. säkert. Alldeles tyst. Med bara såndär älska-musik i bakgrunden..

– Mm.. Fan vad tråkigt.

– Mm, så jävla tråkigt… Vi kommer inte bli sånna, eller hur? Inga släckta lampor och du kommer aldrig säga åt mig att vara tyst, eller hur?

Och så skrattade vi och kysste varandra och jag drack mitt chai latte och pillade med håret på hans arm medan jag kände mig stolt och lycklig över att sitta där med just honom och inte den där blonda killen med Ray Bans som säkert var en sån som bad sin tjej vara tyst i sängen av rädsla för vad grannen skulle tycka.

Och den svällande känslan försvann inte under hela kvällen. Så fort jag tittade på honom var den där. Och jag ville bara slå armarna om honom och borra in mitt huvud mot hans bröst och sucka av ren glädje och berätta för honom hur stolt jag kände mig över att gå runt där, mitt i Stockholm, med just hans hand i min.

Jag ligger här i hans säng och pillar på halsbandet han spontanköpte till mig när han väntade på mig igår. Och jag skrattar. För jag är såld. Så jävla såld. Och jag älskar det.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om en svällande känsla

  1. Så mysigt vännen och så underbart och avundsjuk blir jag.

    Önskar jag vågade släppa in det där snart!

    Massa kramar!

    • Jag önskar också du lär dig släppa in snart. Ska gå här och hoppas du snubblar över nån som får dig att våga. Som jag gjorde.

      Puss o Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s