‘Strö lite socker på mig’


Vi har gått och lagt oss. Hud mot hud, mitt huvud mot hans bröst och hans armar om min kropp. Precis som alla andra nätter. Och hans läppar mot mitt hår, min panna. Känner mig så hemma att tanken på att det inte var särskilt längesen vi träffades för första gången inte ens stör mig. Den roar mig lite, men den gör mig ingenting. För ett halvår sedan skulle den ha gjort det..

Det går fort det här, det går väldigt fort. Tanken har slagit mig ett par gånger och jag har nångång undrat om det verkligen är så klokt att kasta sig in sådär huvudstupa, att man kanske borde ta det lugnare och försiktigare. Och sen har jag insett att jag faktiskt inte bryr mig. Det går fort, fort som fan, men det känns så väldigt bra. Rätt. Känner mig hemma. I hans lägenhet. I hans armar. I hans sällskap. Då får det gå hur fort det vill, för jag tror inte jag kan trolla. Jag tror inte jag kan få mig att plötsligt stanna mitt i fallet, hängandes i luften. Och om jag nu kan det, så tror jag ändå inte att jag vill.

Och när jag ligger där och skrattar åt våra dumheter har jag inte en chans mot mitt hjärta. För hjärtat har valt – och huvudet med. Och dom tidigare så starka hjärnspökenas röster har gått i ide. Eller kanske packat resväskorna för att leta upp ett nytt Sibirien. Det är för varmt hos mig för att dom ska trivas nu. Alldeles för ljust och dom tycker inte om att behöva kisa med ögonen. Men det gör jag. Och nu när fönstren är öppna på vid gavel finns där inget slut på värmen och ljuset som fyller mig.

Allt det här tänker jag på när jag kurar ihop mig likt en spinnande kattunge mot hans varma kropp och viskar jag tycker om honom. Vet inte om han hör mig, för jag misstänker han redan somnat, men det gör inget för jag tror han vet om det. Så jag ler sömnigt för mig själv och kysser honom på axeln och tänker jag allt har tur jag. För att jag alltid klarat mig, för att jag alltid haft ett hem, för att jag alltid haft familj och vänner som älskat och stöttat villkorslöst… För att alla vägar jag tagit lett mig hit. Till honom.

Till ett hjärta jag vill flytta in i. Till ett hjärta som inte skrämmer mig.


Annonser

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

11 responses to “‘Strö lite socker på mig’

  1. Gud va mysigt!
    Snälla lämna fönstret öppet så lite utav den där nyförälskelsen kan smita ut och gräva in sig i världen utanför

    • Jag ska lämna det så öppet att det inte går att missa. Och jag skickar lite av allt det där härliga till dig med.
      Ha en uuuunderbar fredag!

  2. Så underbart du har det. Lyckliga dig…

    Njut och tänk inte på hasigheten.

    Massa kramar!

  3. Att våga kasta sig handlöst om hjärtat sagt sitt, och huvudet inte tvekar är aldrig, aldrig någonsin dumt.
    Förbaskat välskrivet om spinnande kattkänslan vid ny kärlek.

  4. Din blogg har blivit en riktig måbra-blogg på sista tiden. I like it 😉

  5. Anna

    Åh. Fortsätt så! 🙂

  6. L

    Så mittiprick, jag befinner mig på samma ställe. Hastigheten, fallet, kapitulationen. Underbart och plötsligt. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s