Om att falla


Ett okänt nummer ringer plötsligt och mitt hjärta hoppar över ett slag när jag känner igen hans röst. Känner mig sådär lagom fånig där jag sitter, oförmögen att sluta le, i Kusin Vitamins kök och med en mamma på besök som tittar lite nyfiket på mig. Hon undrar vem det är och jag känner hur jag rodnar och hur jag blir alldeles skuttig och får spring i benen och bara måste röra på mig.

Och jag ligger upp-och-ned på Kusin Vitamins säng och hör mig själv fnissa och skratta högt och retas med honom fram och tillbaka. Pratar om Honom på andra sidan havet och om lathet och sporter och syskon och hur dålig han är på Disney och att det ger mig övertag, för Disney går före förkortningskunskap, även fast han tycker det är tveksamt. Ser mig själv i spegeln och höjer på ögonbrynen åt mig själv. Tänker jag är rätt bra töntig ändå, som påverkas så väldigt mycket av att höra hans röst.

Och så plötsligt försvinner världen omkring mig. Jag glömmer bort spegeln, jag glömmer bort rösterna utanför de fyra väggarna, jag glömmer bort att andas… För han frågar om jag är hans. Och jag nickar för mig själv. Tills jag kommer på att vi pratar i telefon och att han inte kan se mig. Får fram ett mmmm, jag är ju det och känner fortfarande det är svårt att andas. Och sen frågar han om jag verkligen tror att han ska bli rädd och jag svarar att jag inte vet men att jag hoppas han inte blir det och jag dör lite av lycka när han säger åt mig att inte oroa mig. Och han berättar om hon, hon som han träffat ibland innan mig och som nu hört av sig igen.. Och jag medger, jag blir lite osäker, för jag är inte mer än människa ändå och hon låter så väldigt spännande och jag vet inte om jag är lika spännande, fast jag vill vara det.

– …jag berättade jag börjat träffa någon.

Och så gör mitt hjärta sådär igen. Det känns som ett fyverkeri ungefär och jag tror att skulle man krypa in där i min hjärtevrå, då skulle det säkert se ut som en färgsprakande, bubbelklirrande nyårsafton.

Och vi pratar om att falla.

– Så.. Har du fallit? För mig? frågar jag. Småler för mig själv där jag ligger, fortfarande upp-och-ned över sängkanten och börjar känna mig lite sådär lagom yr i bollen. Om det är för att jag pratar med honom eller för att blodet rusar till hjärnan det är oklart, men jag tror det kan vara en kombo.

– Jaa.. Jag har det. Fallit. Fast jag inte alls planerat det..

Och jag skrattar lågt. För jag blir sådär rusigt glad igen och vill hoppa i sängen, men det gör jag inte för benen är lite svaga och jag ligger ju fortfarande upp-och-ned.

– Hur faller man planerat? frågar jag. Jag kan inte falla planerat. Kan man ens falla planerat? Då faller man ju inte? Då går man ju ner för trappan. Det är inte att falla. När jag faller då faller jag sådär ba-ba-ba-boom och sen sitter jag därnere och tittar upp och tänker ‘vad fan var det som hände?’..

Och han skrattar åt mig. Kan inte sluta och jag rycks med i skrattet. Han ber mig göra om det där ljudet av hur det låter när jag faller och jag skrattar ännu mer. Säger åt honom att vara tyst för på andra sidan luren rodnar jag och kniper ihop ögonen och känner mig sådär ultrafånig igen, men så glad att jag vill brista ut i sång. Sådär som dom gör i Disneyfilmerna. Jag vill springa runt som Pocahontas, barfota i skogen med mina djurvänner och paddla kanot i floden och åka nedför vattenfallet och rulla i backar och känna vinden i mitt hår. Allting medan jag sjunger.

Och han frågar om jag vill komma över ikväll efter jobbet. Behöver jag ens svara?

 

 

 

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Om att falla

  1. missdarkblue

    Jag är så glad för din skull att jag inte vet var jag ska bli av och jag hoppas att det alltid kommer att kännas sådär rätt i maggropen på dig.

  2. Mich

    Åh gumsan, jag blir alldeles varm och bubblig i hela kroppen! FAN vad glad jag är för din skull! 🙂 Snacka om att det kommer bli en toppenvår! Snart kommer jag upp och hälsar på… Många kramar och pussar tills dess!

    • !!!! Jaaa!!! Kom hiiiit!!!
      Och tack baby, det värmer. Och jag är töntigt glad härborta i huvudstan. Toppenvår indeed. Bästa ever. Så ska det bli. ToppenÅR. Pussar och kramar och massa kärlek

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s