Om exil och svartsjuka


Vi vaknar upp ‘tillsammans’ idag igen. Trots att jag egentligen inte är säker på att jag vill. Back in the comfort zone. Igen. Och jag kan inte riktigt ta mig ur den just den här morgonen (som kanske inte får kallas för morgon längre enligt reglerna som jag sällan brytt mig om). För han vill prata om mina tvivel. Ställer frågor jag inte vill svara på och som han egentligen inte behöver fråga om för jag tror han ser svaren när han tittar på mig från andra sidan skärmen. Hans ögon är som röngten som ser rakt igenom mig. Idag gör det mig ledsen. Eller kanske arg.

Igår frågade jag honom om han raderat mig på Facebook. Fast han lovat. Fast han berättat att när hon krävt det av honom så hade han vägrat, precis som med breven. Men jag kunde ju inte hitta honom längre.. Spårlöst försvunnen ur min vänlista och sökmotorer, precis som om jag blivit blockad. Och vad ska man tro när det inte vore första gången? Och jag vet ju hon bett om det. Och jag kan inte riktigt förstå varför hon nu, för första gången någonsin, plötsligt lagt upp en ny profilbild. På dom. Tillsammans. Tätt ihopslingrade med intrasslade fingrar och armar och alldeles gosiga och leendes. Som en rak höger. Och det kanske är just det som är tanken..

Har ni någongång känt er svartsjuka i vetskapen om att ni inte har rätt att känna så? Det var precis så jag kände. Svartsjuk. Jag som hatar och skyr svartsjuka lika mycket som jag hatar och skyr blodpudding eller orättvisor eller intolerans. Men här satt jag alltså, igårnatt, och glodde mig sjuk på den förbannade bilden som tycktes hånskratta mig rakt i ansiktet. Här får du din dumme fan, precis vad du förtjänar! Kände mig illamående. Och arg på mig själv för att jag ens haft mage att leta in the first place. Arg och frustrerad ville jag kura ihop mig med Kusin Vitamins fula hund och gråta ögonen ur mig av skam över att känna mig svartsjuk på något och någon jag inte har någon rätt till. För han är fortfarande hennes, och inte min.

Och nu sitter jag här igen.. Pratar om att gå i exil. Åtminstone för ett tag. Och jag ser hur det där sårade uttrycket kommer tillbaks i hans ögon, fast han ler. Och mitt hjärta blöder igen. Men jag måste bort. Jag behöver andrum. Fler nattliga promenader och gungor.

– I’m just insecure that right at this final stage, you’ll decide to bail out..

Det är mindre än en månad kvar.. Och paniken bara växer.

 

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Om exil och svartsjuka

  1. Stor Kram till Dig!!!!

  2. Ditt språk är underbart, dina berättelser fängslar även om det ibland inte ens handlar om något.

    Ta hand om den talangen…vårda den..

    • Gud så fint sagt. Tack, verkligen, det där gjorde mig jätteglad. Och jag lovar både dig och dig, käre Tärning, att här ska det vårdas. Stora bamsekramar på er båda! Kärlek!

  3. Håller med Cain. Damn tjejen. Vårda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s