På vägen hem tänker jag…


Hans föräldrar vet vem jag är. Vet vad han känner för mig. Och jag kan inte låta bli att undra vad dom måste tänka om mig. Eller vad som sades när han till slut berättade för dom om mig. För att dom känner honom för väl. För att han inte orkade ljuga för sina föräldrar, som såg rakt igenom honom i alla fall.

Jag frågar mig själv hur dom kan se henne i ögonen, när dom vet att han och jag fortfarande har kontakt. Dagligen. På telefon. Eller msn. Eller Skype. Eller genom våra brev…

Jag frågar mig själv hur jag ska kunna se dom i ögonen, utan skam, när och om den dagen kommer då jag får träffa dom. För vissa dagar står jag inte ens ut med att se mig själv i ögonen. Vissa dagar skäms jag så väldigt att magen vrängs ut och in och bak och fram när jag tänker på hur jag varit en del i att orsaka så mycket smärta för andra.

Han brukar säga att allting kommer att bli annorlunda när vi slutligen får vara tillsammans. Att han aldrig någonsin kommer låta mig tveka på hans kärlek igen. Att han ska gottgöra all förlorad tid, alla tårar, alla ensamma nätter och alla tomma ord genom åren… Och det är bra. Jag har aldrig velat ha någon som jag velat ha honom.

Men samtidigt undrar jag… OM nu allting kommer att vara så väldigt annorlunda när/om vi väl får vara hos varandra en dag… Kommer vi fortfarande att vara vi? Kommer vi vara desamma som vi är nu? Kommer vi vara människorna vi ser varandra som? Kommer han fortfarande vara den personen jag älskar, beundrar och som fascinerar mig på så många sätt?

Ibland blir jag så väldigt rädd vi egentligen bara tycker om tanken på att vara tillsammans. Att sen, när vi väl befinner oss där, intrasslade i varandra, så är verkligheten inte alls lika attraktiv. Inte alls vad vi drömt om. Vem är jag då? Vad är vi då? Vad kommer det bli av oss?

Jag talar som om det inte finns någon återvändo… Och för honom finns det inte det. Säger han. För mig? Jag vet inte.. Jag vill helst bara ha en flaska vin. En cigg. Och ett bladvändande sällskap. Hjärtskärande musik, tända ljus och ändlösa konversationer i natten. Jag behöver en semester från mitt huvud.

Annonser

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

20 responses to “På vägen hem tänker jag…

  1. Den där tanken. Är det egentligen tanken man blir förälskad i, eller är det personen? Det finns bara ett sätt att ta reda på. Hoppa ut i det iskalla vattnet och se om ni håller er flytande. Det kan ju vara så att ni är lika kompatibla på riktigt också. Jag tror att det är så.

    Det _måste_ nästan vara så.

  2. Men har det bara varit slöseri? Har du inte tjänat något på att ha den relationen till personen i fråga? Jag har lite samma situation i mitt liv faktiskt, hur galet det än låter. Och jag känner att jag har tjänat så otroligt mycket på det. Hon skulle bara veta hur viktig hon varit för mig under så lång tid.

    Men viljan finns ju där. Viljan efter något mer. Jag hatar att vilja men inte riktigt kunna. Gör vi inte alla det?

    • Om man säger såhär.. Jag har aldrig älskat så mycket i mitt liv. Men jag har aldrig heller upplevt så mycket tårar och smärta och ilska och förtvivlan heller. Och jag vet inte hur mycket du läst, men en dag kommr jag nog skriva hela historien här… Det är ju på grund av honom jag aldrig kunnat ha, som alltid funnits för långt bort, som jag gått i år och varit rädd och inte kunnat ha fungerande relationer..

      Men jovisst.. Du har nog rätt ändå. Jag har ju lärt mig en jäkla massa.

      • Det låter bitterljuvt. Som livet i stort. Inget är så bra att det inte för något dåligt med sig. Och nu låter det faktiskt som att han skulle ha låst dig från en massa saker utan att själv göra samma uppoffring. Och det är förstås lika lite rätt som det är acceptabelt… egentligen.

        Nåja, jag är nog inte insatt nog för att uttala mig egentligen. Får fortsätta läsa dina bloggar helt enkelt. Vilket jag gör med glädje ändå! 🙂

        Kram

      • ”Och nu låter det faktiskt som att han skulle ha låst dig från en massa saker utan att själv göra samma uppoffring.”
        Haha.. ja, det är lite så kan man säga. Äsch.. Bitterljuvt är ordet. Som du säger. Men vad ska man göra?

        Fortsätt gärna 🙂 Och kommentera så mycket du vill, hemskt trevligt är det.

        Stor kram på dej

  3. Anna

    Förstår dina känslor inför hans föräldrar men jag tror ändå att föräldrar vill det bästa för sina barn. Om de ser hur lycklig han är över att ha dig i sitt liv så… ja, då är det så och de accepterar det tror jag. De väntar kanske också på att han ska ta sitt förnuft till fånga och göra slag i saken. 🙂
    Och så mycket annat kan de väl inte göra egentligen.

    När det blir ni (för det hoppas jag) så kommer det säkert att bli annorlunda. Men annorlunda behöver ju inte vara synonymt med sämre, eller hur? Jag undrar bara varför han säger ”…när vi slutligen får vara tillsammans.” Vad är det som krävs för att nå dit?

    • Anna

      Min kommentar hamnade på fel ställe, sorry!

    • Vad skönt det är när folk som faktiskt är objektiva skriver kommentarer som den du just skrev. Ibland är det så otroligt svårt att vara just objektiv och rationell när man är mitt i det hela. Tack.

      Vad som krävs för att nå dit.. Det har jag undrat i ett par år. Just precis nu, men en sak är ju säker och det är att han måste bli singel. Och jag vet inte vad han tycker krävs utöver just det om jag ska vara ärlig. Han brukade skylla på distansen, att det inte var tillräckligt ‘praktiskt’, men sen flyttade jag över till UK. Testade honom, i hopp om att det var just distansen som var grejen. Men nej.. Det var nog bara ännu en ursäkt. Så jag vet faktiskt inte så noga.

  4. Jag tycker du ska ta lite semester från huvudet. Det behöver man. Ganska ofta till och med. Kram på dig!

  5. Ja, men fan. Vart bor du egentligen? Nån gång tycker jag vi ska sammanstråla och låta som delfiner. Delfiner som dricker drinkar, naturligtvis.

    • HAHA! Ja för fan! Jag har precis flyttat upp till Stockholm. Och du?
      Jag ska ta och plocka fram och damma av Delfiner-skivan. Den och jag kommer att vänta på dej, redo att delfin-festa anytime!

  6. Mia

    Jag känner igen situationer som denna alltför väl. Och det värsta är att man aldrig kan lära sig av någon annan eftersom varje relation är unik. Oavsett hur det slutar för er del är det viktigaste att du är nöjd med det som du gjort. Du skulle säkert aldrig förlåta dig själv om du gav upp i förtid. Du behöver nog löpa linan ut och se hur det går. Förhoppningsvis blir allt så underbart som du har tänkt dig, men om inte, så vet du i allafall att du gjorde ditt bästa. Och med den insikten är det lättare att gå vidare.

    Hursomhelst, stort lycka till! Jag följer fortsättningen….

    Mia

    • Tack! Och du har så rätt, den rationella delen av mig vet ju om det, men det är så väldigt svårt att ta till sig när man bara säger till sig själv. Låter så mycket klokare och bättre när andra säger sånthär till en, även fast det inte gör det mycket lättare att följa alla gånger.
      Ja.. Jag ska löpa linan ut. Och hoppas på det bästa. Sen får vi väl se vad som händer..

      Du får hemskt gärna följa med på resan.. Jag sitter ju bänkad och följer din.

      Kram på dej

  7. hej hej. mysig blogg du har. 🙂
    vet du hur man ändrar den lilla avataren till en egen bild? du har ju en sån fin regnbågsbild..

    • Hej, välkommen hit och tack 🙂
      Ja, om du går in på.. Hmm.. är det ‘Användare’`kanske? I alla fall, där ska det finnas något som heter ‘gravatar’ som du kan ändra, sen är det bara att ladda upp egen bild 🙂

  8. Vad är det som hindrar er? Eller, hindrar honom kanske man ska säga… Måste det vara så svårt?
    Hur länge har du väntat, och hur lång tid vill du ge det? Hur mycket av dig själv har du redan kompromissat bort för hans skull?

    Förlåt om jag låter hård, det är inte min avsikt. Man blir lätt lite halvblind när man är mitt uppe i något… Tappar bort sig själv en smula.

    Oavsett hur det blir önskar jag dig all lycka! Vi singelpinglor förtjänar all the best. Glöm inte det.

    • 1. Han är inte singel. Han vet inte hur man är ensam.
      2. Distans
      3. Tillit, eller snarare lite brist på den från min sida
      4… Ja säg det du

      Måste det vara så svårt? Ja gud ja.. Det har jag frågat mig själv länge länge länge
      Jag är inne på mitt fjärde år nu. Härligt eller vad? Tid.. Tja, this is it. Sista chansen nu, som Hugo skulle sagt. Pallar inte mer.
      Jag har vänt och vridit och åkt fram och tillbaks och flyttat och gråtit och skrikit och tja.. i princip allt. Hence why it’s sista chansen. Det är hans tur att agera. Jag sitter här och väntar på att det ska hända, som han säger. Ultimatum är ställt. To be continued…

      Och jag vet precis vad du menar, när man står mitt i stormen ser man ju inte mycket längre än vad sikten tillåter… Vilket oftast är alldeles för lite. Man blir förjävla närsynt. Du får låta hur hård du vill, tro det eller ej, men sånt uppskattas. Lättare att ta till sig när andra kommer med sånt 🙂

      Tack fina du. Och välkommen till min blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s