Om breven, del 2


Han vägrade slänga dom. Mina brev. Trots att hon krävde det, sa att han måste det. Han vägrade. Sa till henne att han aldrig någonsin skulle göra det. Åkte iväg och köpte ett kassaskåp att förvara dom i. Och jag blev förvånad. För han har aldrig gjort något sådant förr. Han har aldrig någonsin stått upp för det här, för oss, på det sättet.

Och jag tänker… att om han vägrar henne hennes önskan om att göra sig kvitt mina brev, trots att det innebär att han får sova på soffan och otaliga gräl, ja då måste han väl ändå mena det när han säger han vill vara med mig.. Eller?

Annonser

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

9 responses to “Om breven, del 2

  1. missdarkblue

    Inte verkar det som om han vill vara med henne iallafall. Ändå är han det.

    Men den väsentliga frågan är [och jag vet att du säkert har hört detta tusen gånger och tänkt tanken en miljon gånger]; vad händer om det blir ni? Kan du då lita på att han bara är din och att du inte kommer att hitta brev som han sparat som någon annan har skrivit? Kommer du någonsin att våga vara naiv med honom?

    Du är så vacker och klok. Kanske kan han göra dig lycklig på riktigt, men det är det bara du som vet.

    Kärlek.

    • Det är just det. Det är det som skrämmer mig. Hur ska jag kunna veta? Hur ska jag våga lita på honom helhjärtat när det kommer till just den punkten? Jag vet faktiskt inte och det skrämmer livet ur mig.. Som du säger, kommer jag någonsin våga vara naiv? Jag vet inte. Jag önskar jag visste…

      Tack fina du. Massor med kärlek!

  2. Anna

    Så många tankar som kommer till mig nu. Känner igen mig i mycket, från alla perspektiv…

    I en låda på vinden hemma hos mina föräldrar har jag något av det mest betydelsefulla i mitt liv. Brev från min hittills största kärlek. Jag kan inte jämföra detta med din situation eftersom jag inte har någon kontakt med denna man idag och inte har haft på flera år, men jag kommer aldrig att göra mig av med breven. De är ett minne inte bara av honom, utan också av känslan vi upplevde tillsammans. De är ett mått på hur det ska kännas när det känns helt rätt. Alltså, en viktig del av min historia och ett förflutet som vem som helst måste acceptera. Men jag är tveksam till om jag skulle berätta för någon framtida man om dem. Det finns ingen anledning tycker jag – det är som sagt historia.

    Jag kan tänka mig in i hennes situation och minns känslan av en mage som vänder sig ut och in. Jag har också varit hon. Det är naturligtvis annorlunda när det handlar om en kontakt som alltjämt lever, och inte en som ligger insomnad i en låda. Samtidigt har jag stor förståelse för dig också. Hur går man ifrån en kärlek som känns så sann? Det borde man inte tycker jag. Är man inte skyldig sig själv att stanna och kämpa när man får ynnesten att uppleva den? För det händer inte varje dag. Det är femton år sedan jag ställde in den där lådan på vinden och efter det har jag inte upplevt något liknande. Visst har det funnits kärlek, men aldrig så genomgripande som då.

    Och det där med principer.. så lätta att ha, så svåra att efterleva ibland. Visst ligger det något fint i att vara principfast… men situationer är unika. Det finns alltid omständigheter som sätter principer på prov. Det går inte att förstå allt och kanske är det inte meningen.

    Tänker på det du skrev om feghet.. jag tolkar hans handlingar som att han söker ett uppbrott men vill slippa vara den som säger de där orden som sårar. Och det är otroligt fegt att lägga det på henne, om det nu är det han gör.

    Oavsett vilken sida man står på i den här situationen, oavsett om man identifierar sig med dig eller med honom eller med henne eller alla samtidigt, så finns det en sak som i alla fall jag har kommit att värdera hög(s)t, och det är handling. Att slänga sig med fina ord är inte särskilt svårt, det svåra är att leva upp till dem. Om inte handlingen motsvarar det som sägs blir orden till slut betydelselösa och tomma.

    Ta hand om dig, fina Fariahn. Jag håller på kärleken.

  3. Fina fina, jag har inget svar med du kan verkligen uttrycka dig!

  4. Oh. Många fina ord har skrivits här. Genomgripande. Det ska jag ta med mig. Min kärlek är genomgripande… Hur kan något så vackert göra så ont?

    • Åh, tack 🙂 Och välkommen till min blogg.
      Jag vet faktiskt inte hur så vackra saker kan orsaka så väldigt mycket smärta.. Det är och förblir nog ett mysterium

  5. Jag tycker det är så otroligt gulligt och sött att ni faktiskt skickar riktiga brev till varandra. Det vill jag också göra med någon.
    Helt underbart.

    Jag hoppas det betyder något bra för er. Det gör jag. Att han vägrar kasta de alltså. Jag tänker ju att hans tjej inte kan acceptera det och sen göra slut. Hon måste ju förstå att hon inte är nummer ett. Jag skulle dumpat honom och han vägrade kasta nyskrivna brev med en annan tjej. Tror jag.

    Kram

    • Brev är underbart. Riktiga old school brev, som man kan spara och spara och lukta på och minnas.. Tycker du ska hitta någon att skriva brev med 🙂

      Jag hoppas också att det betyder något bra. Och jag säger nog som du, hade jag varit hon så hade jag inte tolererat det. Men sen så är jag rädd att tycka för mycket och tänka för mycket, vilket jag visserligen gör ändå.. Äsch jag vet inte.

      Stor kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s