So if it’s true that love will never die, then why do lovers work so hard to stay alive?


Och som om där inte finns nog med ironi redan i mitt liv… Jag fick ännu ett brev. Från Honom, självfallet. Brevet han skrev dagen innan hon skulle finna de gamla breven jag skrivit till honom. Brev som var ämnade för hans ögon, endast och ingen annans. Brev med mina innersta tankar och hemligheter och drömmar och rädslor. Är det helt sjukt av mig att gå omkring och undra vad hon tänkte när hon läste dom?

”–But I’m not afraid anymore. Not when you’re around. You’ve been the only constant thing I’ve ever had in my life. Despite being the dangerous option, you’ve always been security. You’ve always been there…”

Och jag tänker efter och inser han har rätt. Till och med när jag höll mig borta fanns jag där. Hjälpte honom ur kriser. Den första han ringde efter bilolyckan, när han låg på sjukhuset med mobilförbud. Den första att ställa upp.. Trots att mitt hjärta grät varje gång.

Och jag tänker lite till.. Undrar varför det är så att ju mindre rädd han är, desto räddare blir jag? Jag som sträckt på mig så länge nu, tänjt mina gränser till det yttersta för att kunna nå honom, blir osäker nu när jag nästan kan nudda hans fingertoppar. Jag har aldrig varit osäker. Inte nånsin. Inte på vad jag vill ha. Men nu är det så väldigt nära att jag kan känna blodsmaken på tungan och jag är rädd att jag ska stå där och upptäcka att jag lurat mig själv i alla år. Vad händer då?

Och jag tänker ännu mer… Att jag borde sluta tänka så mycket. Men hur gör man?

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “So if it’s true that love will never die, then why do lovers work so hard to stay alive?

  1. Alltså, det gör lite ont i mig för jag förstår hur du måste känna nu. Nu när du vet att hon hittat breven. Det är bra att du skriver om det, och det är bra att du gör det här så vi får möjlighet att läsa din fina, fina text om det jobbiga.

    Och det där med att inte tänka för mycket. Det är svårt. Jävligt svårt.

  2. Du är så jäkla bra…:)

  3. Det är med förtvivlan jag läser om hur hon läser breven, och jag börjar också undra, även jag.
    Vad far igenom hennes huvud?
    Hur vågar hon gräva så djupt i ditt privata?

    Och jag tänker på att det inte spelar någon roll hur många rättigheter man har till varandra, ord är något man får ha i fred med dem man älskat.

    Men så slår det mig, att alla mail jag själv läst från Lurig till Rätt… så är jag hon.

    Och hur du alltid finns där, av allt jag läst av dig så är det så du funkar, om du får tillåtelse en gång att finnas, att ställa upp, så finns inget som kommer hindra dig från att göra just det.

    • Jag vet inte.. Jag själv skulle aldrig vågat gräva så djupt. Jag själv gjorde det aldrig. Det skulle gjort för ont. Fast jag själv skulle inte heller stannat. Jag skulle tagit mitt pick och pack och flytt.. Och också det får mig att undra över vad som måste rymmas där inuti hennes huvud. Jag vet hon försökt kontakta mig, men jag vet inte om jag orkar gå igenom samma sak igen. Trots att jag antar jag får skylla mig själv som inte bara går min väg..

      Och ja.. du har nog rätt om mig. Jag är en sån som alltid finns där när det väl kommer till kritan. För jag är dålig på att vända ryggen om man inte först vänder den åt mig. Jag är dålig på att sluta bry mig om de jag älskar och dålig på att sluta älska. Ibland vet jag inte om det är en svaghet eller styrka.. Men jag önskar ibland att jag var bättre på det. Gå min väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s