För han lärde mig att spela biljard


Xiquitin var han som lärde mig spela biljard. Han var en av de två manliga servitörerna på stället där jag jobbade och jag minns hur min kollega (och numera en av mina bästa vänner) brukade puffa mig på axeln och säga något ganska taskigt, men förbannat roligt, om Xiquitins tänder. Dom stod nämligen åt lite alla möjliga håll. Själv kunde jag inte låta bli att skratta, för sån är jag, trots att jag sa till min käre Kollega att ‘Det är faktiskt inte hans fel att han bara fick de tänder som ingen ville ha när Gud delade ut dom’.

Vi brukade inte prata överdrivet mycket med varandra, bara artiga hälsningsfraser när vi sågs och jag minns att han alltid såg så förundrad ut när jag envisades med att plocka undan efter mig på egen hand. Han brukade fråga mig varför och jag, som tyckte det var självklart, ryckte bara på axlarna. Och jag fick honom alltid att skratta när jag sa åt honom att inte se så butter ut jämt.

Med tiden började folk jag jobbade med märka förändringen hos honom. Dom brukade säga att han lös upp varenda gång jag kom in i restaurangen och leendes slängde iväg ena gliringen efter den andra till kockar och städerskor och till och med hovmästaren som luktade sur mjölk i munnen. Ja, dom brukade säga till mig att Xiquitin var lite sådär småkär i mig och att det inte var så konstigt, för det var ju varje kille (fast dom flesta var över 35) som jobbade där. Och i barerna runtomkring. En överdrift såklart, log jag och ryckte mest på axlarna åt hela grejen. Eller så blev jag sådär generad som bara jag kan bli och skrattade det där skrattet som betyder att jag helst vill gå gömma mig.

Och så en dag bjöd jag med honom ut. Inte en tanke på att det kunde uppfattas på fel sätt, för jag hade  ju inga avsikter alls och tyckte bara lite synd om killen som aldrig verkade ha kul på jobbet. Själv hade jag ju kul varje dag, flera gånger om, så jag tyckte jag gjorde en god gärning. Dessutom var han faktiskt trevlig, trots att hans tänder stod åt alla håll och håret liknade David Bisbals. Han tackade ja.

En utekväll blev till rutin-utekväll och snart var han lika mycket stammis som jag på dom lokala barerna. Ja, nu när jag tänker efter så är det kanske inte konstigt att hans kompisar trodde det var någonting mellan oss. För han var ju kär i mig, trots att jag bekymmersfritt viftade bort det, och han kunde säga nej till varenda kompis för att få spela ett parti biljard med mig. Fast ett parti var det ju aldrig, utan minst 10 på en kväll. Och dubbelt så många drinkar. Och cigg på det. Och han var så väldigt lätt att prata med. Jag tror han tyckte detsamma om mig, för jag var nog den enda han någonsin pratade med. Ja ni vet, verkligen pratade med.

När jag till slut insåg att folk trodde det var något mer än vänskap mellan oss kände jag mig som världens idiot. Då var sommaren nästan över och jag minns så väl hur jag råkade höra hans pappa fråga honom vad som skulle hända när jag åkte hem. Det blev så väldigt tyst därutanför rummet jag befann mig i. Och min mage vred sig när det slog mig hur väldigt okänslig jag måste ha varit. Jag som kysst andra killar mitt framför ögonen på honom. Jag som gråtit mot hans axel och sovit över. Jag som utan den minsta eftertanke babblat om mina killproblem och inte tänkt en tanke på att det kanske var jobbigt för honom. Och han, som alltid hade ställt upp.

Jag vet nu i efterhand att han visste om det hela tiden. Att jag aldrig varit intresserad. Fick senare höra det av hans vänner, att han berättat för dom att han inte visste vad han skulle göra av sig själv. Att han mådde dåligt av att träffa mig, just för att han tyckte så väldigt mycket om mig och visste att jag inte kände mig ens attraherad av honom. Att han inte kunde hålla sig borta, för han saknade mig för mycket. För att jag fick honom att skratta. För att jag lyssnade på honom och förstod. För att jag såg honom som en god vän – och det var det enda av mig han kunde få.

Men det blev aldrig riktigt samma sak efter det. Och jag vet inte om det kanske var mina egna skuldkänslor som gjorde det så svårt att umgås med honom, eller om det var hans sätt att se på mig. Som om jag var det vackraste han någonsin sett och han skulle kysst mina fötter bara jag bad honom. Men oavsett vilket, så var han nog en av de finaste vänner jag haft. En av de få vänner som verkligen älskat mig villkorslöst. Och jag önskar så väldigt mycket att hans känslor var annorlunda. Att de konversationer vi har inte genomsyrades av det han fortfarande känner för mig.

För han lärde mig spela biljard. Och han höll om mig när jag grät. Och tvingade mig att äta när jag inte åt. För han fanns där. Och för han aldrig ställde några krav. För att jag saknar våra utekvällar. Och jag vill så väldigt gärna kunna vara hans vän utan att känna mig dålig.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “För han lärde mig att spela biljard

  1. Så härligt du berättar den här historien. Love it. Och jag kan nog förstå att den här killen med tänderna blev djupt förälskad i dig. Du verkar vara en sådan tjej.

    Hoppas du får en bra fredagskväll….

    • 🙂 Va söt du e.
      Och jag hoppas oxå du får en härlig fredagskväll, min blir nog lugn för snart bär det av till Stockholm igen och det blir nog inte fullt så lugnt som här i skogarna.

  2. Det här gjorde ont att läsa. På ett bra sätt.

  3. Pingback: #7 – ”No distance of place or lapse of time can lessen the friendship of those who are thoroughly persuaded of each other’s worth.” | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s