‘To love is to burn – to be on fire, like Juliet or Guinevere or Eloise..’


Och nog brinner jag alltid. Ibland så väldigt mycket och intensivt att det skrämmer mig lite. Okej. Underdrift. Det skrämmer mig halvt från vettet för det mesta. Intensiteten och storheten i mina känslor är så väldigt mycket större än jag. Och jag förstår inte riktigt hur det fortfarande kan få plats i min kropp efter så många år av ständig tillväxt. Likt ett foster. Förstår inte varför mitt hjärta, min kropp inte sprängts än. I tusentals bitar, bara sådär rätt ut i luften.

Jag har på senare tid fått utveckla ett mantra. Påsk, påsk, påsk, påsk, låter det. Får upprepa det för mig själv ett par hundra gånger om dan för att påminna mitt huvud om att det faktiskt inte är så långt kvar nu. Och jag är rädd att om jag glömmer bort att påsk,påsk,påska mig själv så kommer jag inte  att våga. Då blir jag den där räddharen som lägger benen på ryggen och sticker ned huvudet i sanden, struts-style. Och så får det inte bli. Då slutar jag leva. För fegisar lever inte. Det är det dom modiga som gör. Och jag vill så fasligt gärna vara modig.

Men så ibland, när jag är på det där modiga humöret, så tänker jag att det inte är så hemskt ändå. Att vara rädd menar jag. För det är något uppfriskande med att vara så väldigt rädd ibland – och ändå stå kvar. Med vinden i håret och armarna utsträckta, mitt i den rasande stormen.

Påsk, påsk, påsk…Och jo… Nog ska jag orka alltid. Idag känner jag mig modig. Idag känner jag mig stark. Som en brinnande lejoninna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s