Det där med vildrosor igen

”Rummet är litet. Från britsen till väggen är det två steg brett, från fönstret till dörren fyra steg för långt. Taket är precis så lågt att jag inte kan stå upprätt. Från fönstret ser jag borggården. Den är enorm. Längre än jag skulle orka springa på längden och lika stor på bredden. De höga murarna skymtar i fjärran likt gråa, tysta berg.

Ute på borggården växer nästan ingenting. Lite grästovor som inte har förstått att de är döende ännu och högen med brustna  förhoppningar utgör de växande undantagen.

Sedan finns rosen.

Rosen som står där i mitten av allt, en ensam vildros som vecklar ut sina kronblad mot solen i gryningen och sluter sig igen i skymningen.Den står ensam, stolt och vild och utstrålar sprödhet, kärlek, ömtålighet, liv.

Ur cement har den vuxit, krossat allt motstånd och blommat ut mot alla odds. Ömtålig är den inte. Den är stark. Starkare än den sterila betongen, vackrare här än i vilken trädgård som helst just för modet att blomma här, där ingen skönhet bor.

Vildrosen. Att plocka den vore att ta dess skönhet ifrån den, den ska växa fritt och vilt.

Den hindrar mig inte från att beundra den ifrån min cell, eller insupa dess doft vid mina raster på borggården.

Ibland, bara ibland, när jag blickar in i rosens inre, så kan jag hör den sjunga en ordlös sång. Då stannar tiden, och jag blir ett med världen. Och med vildrosen.”