Om svackan

Så grejen är den att jag hamnat i en svacka. En helt enorm prestationssvacka. Eller ambitionssvacka. Jag vet inte riktigt vilket som känns värst just nu. Och nog är det så att det nog bara har med min mentala trötthet att göra, men det skrämmer mig att orka ta mig för så lite som jag gör just nu.

Tvåtusenelva. Vilket skämt det var. Mina prestationer? Nej. Mina ambitioner? Nej, nej. Tvåtusenelva var prestationsmässigt ett sjutusan till år på flera plan, men kanske just för att jag rent privat inte kunde prestera ett jota. För att allting var pannkaka. För att jag behövde så mycket som möjligt att fylla min vardag med för att tankar och hjärta blödde. För att slippa kännas vid allt det onda. Och jag antar att det tog ut sin rätt, den där obalansen, för framåt november var jag så slut att jag knappt visste mitt eget namn. Så mentalt utmattad, men lycklig ända in i själen över att kunna somna in i rätt armar igen. Så missförstå mig rätt, jag är inte olycklig. Mitt hjärta sjunger av glädje dagarna i ända. Men mitt huvud, min energi går knappt ens på reservtanken längre. Och det är nog därför orden inte vill rinna ur mig som de brukade. Det är därför min tenta inte skriver sig självt och det är därför allting jag känner att jag behöver göra så ofta bara blir halvgjort.

Och det är lite svårt då. Att höra om ambitioner och mål och djävlaranamma – för jag vill bli inspirerad. Jag vill känna likadant. Men jag orkar inte. Orkar inte tänka, orkar inte kämpa emot allt det motsträviga, orkar inte planera eller visualisera. Och det är just den där orklösheten som gör mig så modfälld. För jag orkar inte ens bli riktigt ordentligt arg på mig själv – och det är inte likt mig.

Jag vet inte jag. Kanske behöver jag helt enkelt en lång semester från mig själv?

Att skratta som en Disneyprinsessa.. eller som Åsnan i Shrek

Jag är tillbaks vid hennes alltid så översvämmade matbord. Tillbaka i värmen från den surrande fläkten och Plexis skratt. Jag klagar över att orden inte är på min sida. Inspirationen och allt det där andra. Himlar med ögonen åt formuleringar och forskningsstudier och säger jag är som en ballong utan luft. Jag berättar till och med om den långa monolog jag sänt till Uruguay där jag dragit metafor efter metafor för att förklara hur menlös min tankeverksamhet (åtminstone den som just nu efterfrågas) är i dessa dagar. Och hon skrattar. Sådär varmt och härligt och jag tänker att det är så jävla värt att vara där bara för att få höra det där skrattet. Det är ett slags skratt som liksom får det att glittra lite runt hela henne. Runt hela allting. Ett såntdär härligt smittande skratt som Disneyprinsessor alltid har. Jag har aldrig skrattat så. Mitt skratt är mer som Åsnans i Shrek.

Jag berättar om hur jag i min jakt på orden googlat. Och säger att jag lika gärna kunde skrivit om pommes frites. Hon säger jag är som Carrie – att jag nog kan finna något att skriva om vadsomhelst. Och jag tänker att hon har rätt. Jag kan nog finna likheter mellan mig och en pommes frites med, svarar jag. Som att vi båda kan vara lite feta, men goda. Och så skrattar vi igen. Det är så fint det där, hela den där grejen med att sitta vid hennes alltid lika kaotiska bord (kaoset gör att jag känner mig hemma) och skratta åt min egen hopplöshet. Vår hopplöshet. Det skulle jag kunna skriva en forskningsstudie om. Det – och pommes frites.

Det där med vildrosor igen

”Rummet är litet. Från britsen till väggen är det två steg brett, från fönstret till dörren fyra steg för långt. Taket är precis så lågt att jag inte kan stå upprätt. Från fönstret ser jag borggården. Den är enorm. Längre än jag skulle orka springa på längden och lika stor på bredden. De höga murarna skymtar i fjärran likt gråa, tysta berg.

Ute på borggården växer nästan ingenting. Lite grästovor som inte har förstått att de är döende ännu och högen med brustna  förhoppningar utgör de växande undantagen.

Sedan finns rosen.

Rosen som står där i mitten av allt, en ensam vildros som vecklar ut sina kronblad mot solen i gryningen och sluter sig igen i skymningen.Den står ensam, stolt och vild och utstrålar sprödhet, kärlek, ömtålighet, liv.

Ur cement har den vuxit, krossat allt motstånd och blommat ut mot alla odds. Ömtålig är den inte. Den är stark. Starkare än den sterila betongen, vackrare här än i vilken trädgård som helst just för modet att blomma här, där ingen skönhet bor.

Vildrosen. Att plocka den vore att ta dess skönhet ifrån den, den ska växa fritt och vilt.

Den hindrar mig inte från att beundra den ifrån min cell, eller insupa dess doft vid mina raster på borggården.

Ibland, bara ibland, när jag blickar in i rosens inre, så kan jag hör den sjunga en ordlös sång. Då stannar tiden, och jag blir ett med världen. Och med vildrosen.”

Dom säger att goda vänner och vildrosor alltid kommer tillbaks…

Dom säger att det bästa man kan göra när man inte vet vad man ska skriva, är att bara skriva. Jag har kallats för god vän. Jag har liknats vid en vildros. Och jag vill verkligen skriva, men orden vill bara inte lyda. De är så bångstyriga nuförtiden. Lever sitt egna lilla liv där innanför mitt pannben och mellan mina revben. Fast jag antar det är bättre än att de inte vill något alls. Bättre än att de helt dött ut eller valt att flytta till ett annat bo mellan andra revben och innanför andra pannben. Jag skulle sakna dem något så förskräckligt. Så nu gör jag ett försök att mana fram dom istället. Jag tänker skriva och skriva och skriva tills de en dag orkar ta sig upp på benen och själva göra jobbet. Lite som med min förbränning these days.

Jag har funderat på det där med vildrosorna. Jag har till och med suttit en halv eftermiddag och googlat det, medan jag känt igen mig. Det här har jag hittat:

”En vildros blir i allmänhet en stor buske och blommar med enkla blommor. De är oftast väldigt taggiga och passar bra som häckar.”

”Många rosenälskare har upptäckt att de så småningom blir allt mera förtjusta i den enkla skönhet som en vildros utstrålar.”

”After all, everyone knows that wild roses are some of the most beautiful and famous wildflowers of them all. And it makes sense that like all wildflowers, they don’t need lots of care. Nobody sprays, fertilizes, or worries over the native roses in the wild. Yet they manage to produce lovely foliage and flowers year after year. So it’s nice to know that the roses we’re talking about are some of the most self-sufficient flowering plants on earth. It’s only the delicate rose hybrids that are famous for high maintenance.”

”You can add trouble-free roses easily, but here are some tips. First of all, you need to realize that when you add roses to a wild meadow, you’re adding a shrub, not just another herbaceous perennial wildflower plant. (”Herbaceous” means the top dies down in the winter, like it does with a daisy .) Like a tree, a rose takes years to grow to blooming size from seed, so we recommend you begin with a plant, not a seed. (We don’t even handle the seed, since it is so hard to find.)”

”Species Roses (the true ”wild” roses) have only 5 petals, never more. Most are deep red or pink, a few are white, and a very few are yellow. Many carry the colors of the apple blossom, a blush of bright pink with white, which makes them some of the most striking flowers in the plant kingdom.”

”A true ”wild rose” is one that nature created, not one hybridized by man.”

Om hur man vet att man vet

Jag minns hur jag som liten frågade min mormor hur man visste. Där och då skrattade hon hjärtligt åt den fråga som ställdes med allra största allvar. Eller kanske skrattade hon mest åt det faktum att hennes sisådär åttaåriga barnbarn såg på henne med en så rynkad panna, som vore det världens viktigaste fråga. För mig var den kanske just det. Man vet bara, hade hon svarat. Ett svar alldeles för simpelt för en sådan som jag som ville veta hur och när. Ja, gärna allt på en gång. När den dagen kommer, då vet du bara. Jag lovar.

Det tog mig många år och omvägar innan jag verkligen kom att förstå; det är verkligen så simpelt. När rätt person dyker upp, då vet man. Kanske inte på en gång. Kanske det krävs att tappa bort varandra för att verkligen finna varandra. Kanske tar det ibland ett helt liv innan insikten kommer. Men när tiden är inne, då vet man.

Jag var en av de som behövde gå vilse för att hitta rätt. För att förstå storheten och styrkan i vårt band. För att förstå jag redan hade svaren jag trodde att jag sökte. Du var svaret. Hela tiden. För varthän jag styrde mina steg, varthän mina tankar vandrade och vindarna förde mig – så fanns du där. Varje gång. Även de gånger jag minst av allt förtjänade det.

DU är den största av gåvor.

When words fail…

Ikväll sviker orden. För vad finns där att säga när en människa väljer att ta ett evigt farväl? När de väljer att lämna de sina på alla sätt utom i minne och hjärta..

Så ikväll sviker orden. Och jag för alla mina tankar till min vän och hennes familj. Och mitt hjärta blöder för dem. Sörjer det mörker de går igenom. Vad finns där att säga när hela världen rämnar?

Om Kiwin & Fotografen som gifte sig i smyg

Så Kiwi och Fotografen gifter sig till slut. Helt utan vita spetsar och krusiduller. Alldeles i smyg. (Var det åtminstone tänkt.) I huset där det är högt i tak samlas familj för att fira deras kärlek. Och så vi. Mowgli och jag. Kiwi kramar om och viskar fina ord i mitt öra. Säger hon är så glad det är vi igen. Att hon kände det på sig. Hon säger det om och om igen hela kvällen. Fotografen kramar om han med. Säger han är glad att se mig. Oss. Tillsammans. Och jag tänker tillbaks på den där julikvällen då vi satt där på terrassen alla fyra i sommarnatten. Minns hur vi utbytte hemligheter och skrattade bland tända ljus och nitiska mygg. Lätta och genuina, minns jag att jag sa då. Lätta och genuina, konstaterar jag även denna kväll och känner värmen spridas i mitt bröst när jag ser dem le mot varandra bland klirrande glas.

Och må så vara att jag känner mig lite vilse bland människor jag aldrig träffat. Må så vara att jag känner mig helt utmattad och längtar till min säng. För värmen i mitt bröst väger upp det. Att få träffa Kiwi och Fotografen igen, på deras bröllopsdag, med Mowgli – allt det väger upp det. Värmen vet inte gränser.

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

Friday, I’m in LOVE

Den fjärde versionen

När jag ligger där med huvudet i hans knä och en värkande kropp, känner jag en sådan lycka att halsen snörs ihop. För till och med när jag sluter de trötta ögonen kan jag känna hur han ser på mig. Liksom han tidigare betraktat mig med ögon fulla av värme. De lyser på ett sätt jag inte kan förklara. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Och ännu ett. Han säger han älskar att komma hem och finna mig där. Och jag som så länge nu känt mig så osäker, skulle kunna gråta av lättnad. Av ren och skär kärlek till denna fantastiska människa som fyller mig med just det inre lugn jag sökt i 24 år. Och det slår mig; jag har aldrig varit så säker som nu. Om man spolar framåt är det den fjärde versionen som är vår. Den enda som betyder något och den enda jag vill leva i. Med honom vill jag ha allt. Och om jag får önska mig en enda sak i jul, så önskar jag att hans ögon alltid kommer vila på mig med samma värme och samma kärlek som när jag ligger där med huvudet i hans knä. Med samma ljus som de vilade på mig när vi satt där på Friday’s då allting fortfarande var nytt.

And it’s you and me
And all other people
And I don’t know why
I can’t keep my eyes off of you